”Du är inte rätt person att driva en löparblogg!”

Att ”bara” springa Stockholm Marathon som ett långpass och mingla med Glenn Hysén är inte okej om man ska kalla sig maratonbloggare, menar en upprörd läsare som anser att den här bloggen bör läggas ner. Foto: Privat.

”Petra, du tar inte löpningen på allvar eftersom du har mage att stå där och flina och bita i medaljen fast du bara har joggat runt. Skäms på dig och lägg ner bloggen. Schas ut i skogen där du kan springa dina konstiga ultralopp utan att störa någon.”

Ovanstående är ungefär innebörden i läsarmejlet jag ska publicera nedan. Ville bara säga några ord först. Läste någonstans att utländska medier rapporterar att ”något har hänt med Sverige”, självklart med utgångspunkt från söndagens valresultat. Men något har också hänt med Löparsverige. Jag trodde att trenden gick mot en mer inkluderande attityd och att det är upp till var och en hur mycket man vill prestera. Borde man inte få kalla sig maratonbloggare om man ”bara” springer en mara för att må bra och inte för att persa? Borde man inte få kalla sig maratonbloggare om man vill utforska nya dimensioner av sig själv och sin löpning, som inte nödvändigtvis behöver ha med konkreta tidsmål att göra?

Alltid stör man någon och man kommer aldrig att kunna tillfredsställa alla, det vet jag. Jag vet också att jag har många underbara bloggläsare som dagligen hör av sig via mejl och i sociala medier men också live och berättar hur mycket de har fått ut av att följa mig. De har också berättat hur mycket de uppskattar den lite mer avslappnade och mindre prestationsfixerade inriktningen på bloggen, vilket förstås är oerhört roligt.

Ett tips till alla er som tycker att bloggen har ”sjunkit” eftersom jag inte längre jagar pers i varje lopp: det finns gott om bloggar därute som tillfredsställer era behov, så ni får gärna börja läsa dem istället. Här på Maratonbloggen vill jag att löparglädjen och kärleken till kroppen och hälsan ska stå i fokus. Jag lever inte för att träna utan tränar för att leva.

Tar gärna emot just dina tankar och funderingar. Avrundar med att publicera mejlet jag just fick och som för säkerhets skull också var cc:at till Svenska Dagbladets chefredaktör… (Nope, det är inte lätt att vara maratonbloggare alla dagar i veckan men oftast är det oerhört roligt :-)

Hej Petra,

du lade ut en fråga på din blogg om du tycker att man kan springa lopp i träningssyfte. Nej, jag tycker inte det. Du har senaste tiden bytt stil och det känns som du ska ha någon let go, jag bryr mig inte attityd. Men om man backar tillbaka och tittar på vad din blogg var från början och vad den fortfarande heter så är det en ”Maratonblogg”. Pepp och inspiration för alla oss som springer lopp, tränar och ligger i, är det inte det som är syftet?

För om du inte bryr dig om tider längre, om du bara ser en halvmara som en walk in the park, maraon som ett långpass (som nu sist på Stockholm Marathon) så ser jag inte längre något syfte med din blogg. Vi alla som springer tränar och kämpar vet vad det innebär. Alla har vi bra och mindre bra dagar, perioder. Ibland går löpningen lätt och allt stämmer, men ibland får man kämpa i motvind och allt känns tungt.

Om du inte tar det på allvar och tycker att du lika gärna kan ta maraton (hel eller halv) som ett långpass utan krav på prestation, då känns det inte som om du är rätt person att driva en löparblogg. Tänk alla som kämpar och har halv- eller helmaraton som deras stora träningsmål. Och ser din inställning att man kan ta det som ett långpass. Nej, för mig svider det i ögonen och du sjunker.

För du Petra har prestationsångest och kan inte stå för dina tider. Låtsas att du blir erbjuden en plats i sista stund för att kunna gömma dig bakom någon annans namn. Gör gärna det, men sluta driva din blogg om löpning då. Spring utan chip, utan nummerlapp, spring själv i skogen. Du verkar ju gilla ultralöpning i det tysta, så vad hindrar dig?

Men eftersom du efter varje lopp lägger upp flinande bilder av dig själv, där du biter i medaljen och är så nöjd och glad så ger du dubbla budskap. Påpekar vilken placering du fått, om den varit bra förstås. Nej, jag blir faktiskt lite besviken att du inte tar löpningen på allvar.”