X
Annons
X

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

Petra

Trött och stel – men lycklig över ett nytt personbästa på halvmaran! Foto: Patrik Fagerholm.

Hur ska man sammanfatta ett lopp som egentligen bara kan beskrivas med ordet eufori – från början till slut? Well, jag tänker i alla fall göra ett försök!

Det var oerhört lätt att komma i tävlingsstämning på söndagsmorgonen eftersom maratonlöparna redan tidigt var igång med frukostätning och uppjogg. Maran startade 9.30 och halvmaran först 13.30, så vi tog god tid på oss vid frukostbuffén och tog sedan en taxi bort mot Stadion vid kvart i elva – alltid bra att vara ute i god tid så man slipper drabbas av panik när det blir trängsel och köer vid klädinlämningar, bajamajor och annat. I Palma de Mallorca Marathon-montern hittade vi tre finfina sittplatser mitt framför storbildsskärmen som visade direktsändningen av maratonloppet, så på första parkett kunde vi se Wilson Chebet från Kenya ta hem segern och sätta nytt banrekord med 2:05:41. I segerintervjun berättade han att det hade varit ett tufft lopp och att han på grund av den hårda vinden stundtals ”nästan stått stilla” – men tursamt nog hade han haft duktiga harar omkring sig. Även på damsidan blev det nytt banrekord när Meseret Hailu från Etiopien sprang i mål på 2:21:09. Nederländernas eget hemmahopp Michel Butter gjorde också en storartad insats när han tog ett stormsteg närmare det nationella rekordet genom att springa in på 2:09:58.

Amsterdam Half Marathon

Flack och snabb – Mizuno Amsterdam Half Marathon går nästan uteslutande på spikraka, breda asfaltsvägar. Skärmdump från Garmin Connect.

Men åter till halvmaran och vår uppladdning. Vi ägnade någon timme i Palma de Mallorca Marathon-montern åt en sista fix med skor, mp3-spelare, vaselininsmörjning under armar, sömmar och annat. En sista energikaka och lite sportdryck, sedan var det dags att försöka ta sig ut ur sporthallen och mot starten. Jahapp, det visade sig vara lättare sagt än gjort – nu hade nämligen den stora massan maratonlöpare börjat trilla in i mål och det var ungefär lika många som ville in i sporthallen som var på väg ut. Resultatet: tvärstopp och många sura miner och vassa armbågar. När vi äntligen tagit oss ut möttes vi av regn och blåst. Vad hände med 16 grader och sol? Några pikar om Månströmväder senare hade vi lyckats lämna in överdragskläderna och började röra oss mot startområdet.

Men var sjutton låg startgrupp ett? Planen att ta en lugn och skön uppjogg kom raskt av sig när vi tio minuter före start fick panik. Vi visste inte åt vilket håll vår startfålla låg och det var FOLK ÖVERALLT. Okej, ingen panik – håll huvudet kallt. Men det var inte helt lätt när vi sekunden efter att vi trängt oss fram mot det vi trodde var vår startgrupp fick reda på att de egentligen låg i andra änden av folkhavet. Hjälp, hjälp! Bara att börja panikrusa åt andra hållet och försöka ducka för ordningsvakter som ville mota bort oss. I gruppen näst längst fram, fundraisinggruppen, höll det på att bli tvärstopp men då fick jag nästan psykbryt och lyckades med oanade krafter trycka mig förbi kravallstaketet och in i startgrupp ett. Nina hängde på och så var vi då äntligen framme med tre minuter kvar till start. Om vi var uppvärmda? Ja, adrenalinnivån var åtminstone på topp!

Sara, Nina och Petra

Tävlingsklädda inne i sporthallen med någon timme kvar till start! Från vänster: Sara, Nina och undertecknad. Foto: Privat.

Hann knappt bli nervös innan startskottet gick och den stora folkmassan började röra sig framåt. Tackade min lyckliga stjärna för att jag hamnat i den här startgruppen där folk faktiskt sprang på bra redan från start. Kollade inte på klockan de första kilometerna och hoppade nästan till när jag strax efter trekilometerspasseringen såg att jag låg på 4:43 min/km! Och det kändes inte ens jobbigt. Skumt – borde jag sakta ner? Äh, jag kör på och ser vad som händer, i värsta fall får jag väl sänka farten. Letade i minnet och kom på att både Ingmar och Ellinor pratat om att när de lyckats riktigt bra på halvmaran har de gått ut hårt och handlat lite emot det sunda förnuftet. Klart värt att testa!

Det flöt på misstänkt bra och jag märkte att jag började plocka löpare. Kollade av och till på klockan och konstaterade att farten inte visade tecken på att avta, vilket kändes rätt så överraskande. Tidigare har jag alltid tappat stinget när jag satsat för hårt på halvmaror, men nu verkade ett annat ”energisystem” i kroppen ha kickat in. Steget kändes lätt och spänstigt, steglängden och frekvensen var bra och jag märkte att ju mer jag jobbade med armarna – desto piggare blev benen. Blev också förvånad över att jag kunde ligga bra på mellanfoten när jag sprang, vid så här hög fart har jag tidigare tappat spänsten och ”säckat ihop”. Så skedde dock inte nu.

Milen passerades på 47:30 och då började jag verkligen fundera på vad kroppen höll på med. Det var ju bara 25 sekunder över nuvarande milpers, satt i Berlin i förra veckan. Skulle det här hålla hela vägen in i mål? Lika bra att inte fundera så mycket över det och istället mata på. Det är nämligen det halvmaran i Amsterdam till största delen handlar om: mata asfalt. Det är platt och lättsprunget och åtminstone där jag sprang var det lättframkomligt och noll trängsel vid vätskekontrollerna. Funktionärerna gjorde ett föredömligt jobb där de stod och langade muggar med sportdryck som man kunde grabba tag i på språng.

Petra

I höjd med 15-kilometerspasseringen stod Patrik och hejade och fotade. Foto: Patrik Fagerholm.

Vid 15 kilometer kom så äntligen den första massiva trötthetskänslan. Tidigare har jag vikit ner mig och sänkt farten men nu ekade min snabbfotade löparkompis Therese Erikssons ord i huvudet: ”Andningen får kännas, det är bara att fortsätta andas. Försök hitta en känsla av starka och snabba ben och anpassa hastigheten för att uppnå den känslan.” Och ja – andningen gick på högvarv, men benen hängde med och nu gällde det att inte lyssna på reptilhjärnan och sänka farten. Behåll steglängden och klippet, du klarar det! Ungefär samtidigt tränger Patriks härliga hejarop genom musiken i mina öron och jag får ny kraft. Lirkar upp min energigel ur bakfickan och riktigt känner när sockret kickar in en stund senare.

In i Vondelpark och eftersom jag pluggat på bansträckningen visste jag att nu var det inte många kilometer kvar. Nu är det bara full spätta som gäller och endast positiva tankar. Ta emot energin från publiken, avleda trötthetstankarna genom att lyssna mer intensivt på musiken i mp3-spelaren och fokusera på målet. ”

Jobba, jobba – fasen, vad du är bra! Du är ju grym som klarar av det här.”

Ser Henrik stå med kameran i högsta hugg och heja, jag försöker le tillbaka men det blir mest ett förvridet, plågsamt leende. Nu är det bara all in mot målet och jag visualiserar känslan av att springa in på Stadion och spurta in i mål. Meter efter meter betar jag av, de sista kilometerna kändes minst milslånga. Skrek peppande ord till mig själv och fick ny energi av det. Strunt samma att massor av folk vände sig om. Och där! DÄR kom stadionbyggnaden i blickfånget. Fötterna landade på den mjuka tartanen och jag tappade nästan fart när jag såg att vi skulle tillryggalägga ett halvt varv därinne innan vi äntligen var i mål.

Det var faktiskt nu det blev som allra jobbigast. Benen höll på att vika sig under mig, mjölksyran sprutade ur öronen. Klockan visade 3:55 min/km. Bara att ösa på. Tjejen med de stora, svarta hörlurarna där framme – henne ska jag förbi! Jobba, jobba. Och så, äntligen: MÅÅÅÅÅÅL!!!! Föll ihop av utmattning efter målgång och en stund senare sprutade glädjetårarna. 1:41:44 – tror knappt det är sant!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv