Petra Månström
Ultravasan 2014 var ett spontaninfall. Skönt med sådana ibland. Foto: Vasaloppet.
Visst, det är självklart viktigt att ha mål. Såväl i karriären som i övriga livet. Men i träningen då? Måste man ha mål som är mer specifika än ”att må bra”?
Ja, somliga vill nog det därför att det ökar träningsmotivationen. Men jag vill lägga in en liten brasklapp där. Mål kan också vara oerhört stressande, särskilt om man har ett krävande liv i övrigt. Då blir träningen inte den där kravlösa frizonen som får en att må bra, där man laddar batterierna. Istället blir den ytterligare ett måste.
Vet faktiskt en bekant som inte tycker det är någon idé att ge sig ut och springa eftersom hon ”ändå är så långsam”. Det där kan jag tycka är ganska sorgligt. Det finns ju ingen hastighet som är för långsam för att man ska kunna kalla sig löpare. Däremot är det tråkigt att det finns rätt många löparpuritaner som anser att det alltid ska gå fort och göra ont. Det må vara en sanning för dem men absolut inte hela verkligheten.
Till alla personliga tränare, löpcoacher och så vidare därute vill jag säga: även om det fungerar för elitidrottare att ha tydliga mål med träningen så kanske det inte behöver vara nödvändigt för precis alla. Att ”bara” ha som mål att vilja bli riktigt svettig/trött eller få en bra genomkörare måste få vara helt okej. Lyhördhet tycker jag är a och o här. Kanske är det så att livet för tillfället inte klarar av fler måsten, då blir träningsmålen bara ett ytterligare ok som i förlängningen leder till att man väljer att helt strunta i träningen. Sedan kan det mycket väl vara så att det efter ett tag växer fram en önskan om ett mål, men då måste det komma från individen själv.
Det är åtminstone mina tankar, delvis grundade på egna erfarenheter. Har jag stressigt i övrigt vill jag kunna dra iväg på en lugn löptur eller ett skönt styrkepass bara för att jag vet hur bra jag kommer att må efteråt. Och för att jag kommer bli minst dubbelt så produktiv i jobbet av att träna. Det räcker utmärkt som mål för mig, just nu.