Anna Markelin: ”Löpningen ger sinnesro”

Anna Markelin tillsammans med sina barn efter Lidingöloppet 2011. Foto: Privat.

Vad var det som fick dig att börja springa?

– Egentligen har jag försökt jogga sedan tjugoårsåldern, men efter tre kilometer blev jag alltid så trött att jag gav upp. När jag 2005 började jobba på Suunto här i Finland så blev jag medlurad på morgonjogg för att testa produkter och när jag förstod att man inte behöver springa sig till andnöd på en kilometer så var jag fast. Jag började på hösten och på våren sprang jag min första halvmara.

Vad är det som motiverar och inspirerar dig att fortsätta springa?

– Jag motiveras av att jag får träna utomhus, när jag vill och när jag kan. Man följer årstiderna, man springer genom höstmorgnar och vintersnö, genom vårmorgnar och sommarregn. Det är fullständigt oslagbart.

Vilka effekter av löpningen har du märkt på dig?

– Jag har fått bättre kondition, men framförallt så ger löpningen sinnesro. Jag tänker så bra när jag springer, det är många problem som har funnit sin lösning under löprundorna. En annan effekt är att jag har fått ett nytt umgänge – jag har träffat så många härliga människor genom löpningen.

Vad är bästa rådet till någon som aldrig har sprungit och vill komma igång?

– Gå med i en grupp eller förening och spring tillsammans! Gör man det en gång i veckan så är det mycket lättare att ta sig ut själv de andra gångerna. Och förstås – köp bra skor. Utan bra skor – ingen bra känsla.

Din häftigaste löparupplevelse?

– Jag har två, faktiskt. Min första halvmara i Helsingfors – jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna springa så långt. När jag gick i mål så kändes det som jag kunde flyga. Jag grät nog en hel timme av ren lycka. Sen var det definitivt Lidingöloppet 2011, mitt första. Jag hade förberett mig intill nörderiets gräns med en remsa runt armen som visade svårighetsgrad per kilometer och jag hade till och med en spellista som var planerad efter banan och backarna… Men jag klarade det, över förväntan, och känslan när jag insåg att kroppen hade orkat hela vägen runt utan att bli helt utmattad var fullständigt magisk. Visst grät jag lite då också …

Något du ännu inte har gjort i löpväg men drömmer om?

– Jag önskar jag kunde hitta ett någorlunda flackt maraton i vacker natur – det skulle jag vilja springa! Vanliga maraton i stadsmiljö lockar mig inte, trots att alla tjatar på att man naturligtvis måste springa en mara. Jag är inte ett dugg intresserad av det, jag vill vara i naturen. Sen, förstås, om man någon gång skulle lyckas träna upp sig så vore ju Axa fjällmaraton en dröm. Eller att åka till Colorado och springa där …

Springer du året om?

– Jag springer hela året. Rekordet var i vintras när vi sprang 22 kilometer i -24 grader. Det var lite kyligt på slutet… På vintern är rutinen viktig, man bestämmer i förväg när man ska springa och så gör man det bara. Det känns skönt bara att man kommer ut, längd och tid är inte viktigt – det är ju uppbyggnadsperiod! Det är superviktigt att man har bra underställ och rätt kläder – ull, ull, ull!! Ända från strumpor till mössa.

Tränar du något annat förutom löpning och i så fall vad?

– Jag håller i en grupp som tränar funktionell styrketräning utomhus – Tuffa Tisdag! Vi värmer upp med löpning och sen använder vi naturen för att träna muskler och balans. Stenar, träd, backar, stigar, kullar – allt kan användas för att stärka kroppen. Det är fantastiskt kul, man får så otroligt mycket energi. Jag har dragits med en klämd ischiasnerv sedan april och jag måste göra en del rehabövningar för att det ska bli bättre, så det försöker jag också göra hemma, med varierande resultat. Skadan har gjort att jag inte har kunnat springa som jag vill under sommaren och hösten och jag har fått ställa in Lidingöloppet i år. Men backarna finns väl kvar nästa år, så då kommer jag tillbaka!

Umgås du mycket med andra löpare?

– Inte utanför träningen men jag håller kontakt med många av de jag träffat i olika löpsammanhang, på läger och resor – och det är enormt inspirerande.

Dokumenterar du din löpning någonstans och i så fall hur?

– Jag loggar träningen på Funbeat och på Jogg.se, just nu lägger jag inte in några detaljer om puls och fart och så eftersom jag bara försöker rehabträna mig hel igen. Då vill jag inte bekymra mig om hur fort jag springer – eller inte. Det är skönt att bara träna efter dagsformen och inte efter ett schema. Jag har också haft bloggen ”På studs” i ett år, där jag försöker ge lite mat- och träningsinspiration. Inte minst maten är viktig när man tränar, så att man håller sig frisk och så att man orkar.

Till sist: ditt allra bästa pepptips?

– Träna tillsammans! Man blir dubbelt så glad då. Hitta någon du kan springa med, gå med i en förening eller klubb, åk på en kortare eller längre träningsresa. Det ger enormt mycket ny kunskap, inspiration och så får man kanske nya vänner som man kan få hjälp av när det känns tungt.