Dansar med snöflingor

Det var garanterat myggfritt under gårdagens fyramilatur. Foto: Privat.

”Petra, Amanda och Rodde ska springa Jämtlandstriangeln imorgon. 47 kilometer. Ska vi hänga på?”

Mias något oväntade fråga under midsommaraftonen gjorde mig först vettskrämd. Jag menar, jag har ju inte direkt haft någon kontinuitet i min löpning den senaste tiden. Stockholm Marathon, sedan i princip totalvila bortsett från någon kortare jogg. För att sedan slå till med 20 kilometer på midsommaraftonen – 10 på förmiddagen och 10 på eftermiddagen. Och så Jämtlandstriangeln i sin helhet på midsommardagen, en rutt som de flesta viker tre dagar åt. Fast nu skulle vi ju springa och inte vandra.

Sagt och gjort. Efter att ha sovit på saken skrämde jag på midsommardagsmorgonen bort midsommaraftonens snapsar med några rejäla koppar kaffe. Fixade lunchpaket och snörade på mig dubbskorna. Full mundering med kläder för vinterlöpning och så sportglasögon för att skydda ögonen mot snön. Och så iväg, med frukostfrallorna i öronhöjd.

Den första backen kändes brutal. Frukosten slog kullerbyttor i magen och benen protesterade högljutt. Hur sjutton skulle det här gå? Och så började det snöa ymnigt. Rodde och Amanda trippade på elegant framför oss medan Mia och jag försökte vänja oss vid löpning i den här typen av terräng. Ingen av oss hade någon större vana av fjällöpning på så här trixigt underlag och det blev en hel del snubblingar på uppstickande stenar. Men efter 16 kilometer i snöblandat regn och kraftig sidvind var vi så äntligen framme vid första delmålet: Sylarnas fjällstation.

Rodde och Amanda korsar spången med lätta steg. Foto: Privat.

Efter kaffe och kladdkaka kändes det rätt motigt att behöva ge sig ut och springa igen. Men kladdkakan hade gjort underverk för löpsteget, den välkomna energin gav mig nya krafter och löpningen började plötsligt kännas harmonisk. Vi mötte en hel del vandrare som såg förvånade men glada ut. Så inleddes turens tuffaste parti, stigningen upp mot Blåhammarens fjällstation. Snöfallet tilltog men nu uppblandat med regn. Vinden låg nu på rätt i ansiktet och Mia och jag var väldigt tacksamma över att vi hade sportglasögonen på.

Jag tror inte man kan ha så mycket sämre väderlek än den vi hade igår. Precis allt blev blött och så länge man var i rörelse funkade det. Men när vi stannade till för en fika i vindskyddet vid Enkälen blev man snabbt kall. På med dunjackan men man frös ändå. Vi höll ett kort rådslag: fortsätta upp mot Blåhammaren eller gena härifrån till Storulvån via Ulvåtjärn? Blåhammaren ligger på ungefär 1 100 meters höjd och nu befann vi oss på 800 meter. Vädermässigt såg det inte roligt ut högre upp. Jag gissade på dimma och ännu mer snö – och så vinden ovanpå det. Så jag föreslog att vi skulle ta genvägen och Mia hade inga invändningar.

Framme i Sylarna – första delmålet avklarat! Foto: Privat.

Stelfrusen Petra i Enkälens vindskydd. Foto: Privat.

Sagt och gjort. Vi satte kurs mot Ulvåtjärn och befann oss plötsligt bland en massa vinterledskryss utan minsta tillstymmelse till stig. Var är stigen? Jag tar fram kartan och försöker läsa den, men det blåser så hårt att jag får kartan i ansiktet. Det måste ha varit en bisarr syn och Mia vrider sig av skratt. Till slut lyckas jag utläsa att vinterleden och sommarleden går på samma ställe just den här biten, så det var bara att bita ihop och fortsätta springa i blötan. Det plaskade i skorna och händerna var fortfarande kalla.

Nu hade jag två alternativ. Antingen bryta ihop eller gilla läget. Har aldrig varit med om löpning i så krävande förhållanden men fjällvandrat och åkt skidor i busväder har jag ju gjort. Fördelen när man springer är att så länge man är i rörelse är man varm. Dessutom förflyttar man sig snabbare vilket är mycket bra ur en säkerhetssynvinkel. Kilometrarna tickar på och plötsligt ser vi Ulvåtjärns rastskydd framför oss. Nu är det inte långt kvar till Storulvån och vi rullar vidare i en blandning av löpning och rask gång. Vi börjar bli låga på energi och stegen blir tyngre och tyngre. Snöfallet har övergått i regn och skorna känns som två bassänger.

Framme vid Storulvån mötte vi Christine Hägglund (mitten) som i fjol sprang 130 mil från Treriksröset till Grövelsjön. För den prestationen utsågs hon till Årets kvinnliga äventyrare. Foto: Privat.

Så där! Framme vid fjällstationen i Storulvån. Garmin visar 37 kilometer. Det funkar ju inte! Vi vill ju komma upp i minst 40 kilometer. Så, vad göra? Jo, vi börjar springa längs den asfalterade bilvägen och vänder efter en stund. 39 kilometer. Slutklämmen blir en superlöparnördig jogg på planen utanför fjällstationen. Vi gissar att vi blir iakttagna av samtliga gäster i restaurangen där vi snurrar runt. Så, äntligen! Garmin visar 40 kilometer och vi sträcker armarna i skyn.

Kliver in på fjällstationen och möts av Anna som genast ger oss varsin kopp rykande varmt kaffe. Livsandarna börjar återvända. Mission completed.