X
Annons
X

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

Målgång i Icebug 24

Efter 21 timmar och 18 minuter ute på fjället med regn, horder av mygg, stela ben och ömmande trampdynor kostade lag Snyggast på fjället på sig en spurt in i målet i Hemavan. Foto: Håkan Hjort/Niac Photo.

Var ska jag börja? Hur berättar man om ett äventyr man inte riktigt hämtat sig från än? Först och främst: det här är något av det häftigaste jag har gjort i upplevelseväg. Icebug 24 är inte en löptävling utan framför allt ett uthållighetstest där orienteringsmomentet gör att du måste hålla dig skärpt och vaken fast kroppen säger att du borde lägga dig ner och sova. De allra främsta lagen springer genom loppet, åtminstone när det är lättframkomligt, hyfsat platt eller bär utför. Men majoriteten satsar snarare på att ”gå-lufsa” – det är nog så jobbigt ändå om man håller på så pass länge.

Men vi tar det från början. Fredagsmorgonen inleddes med en stadig frukost ackompanjerad av rejäla fjärilar i magen. Hur ska det här gå? Vad har vi gett oss in på? Hur kommer kroppen kännas efter 24 timmar i ständig rörelse på fjället? Hur mörkt kommer det bli på natten och har vi tillräckligt mycket mat med oss? Men det är väl precis så här det ska vara; en lagom mix av nervositet, spänning, förvirring, förväntan och ”vad-fasen-håller-jag-på-med”-tankar.

Frukostbuffé

Frukostbuffé på Hemavans Fjällcenter – satt perfekt inför det som komma skulle. Foto: Petra Månström.

Efter frukosten följde sista minuten-panikpackning och sedan var det dags att infinna sig vid den obligatoriska frågestunden med tävlingsledningen. En halvtimme senare packade vi in oss i bussarna som skulle ta oss till starten vid Boksjön i närheten av Tärnaby. Det var lite kul att tävlingsspeakern och musiken ur högtalarna drog igång precis när vi klivit av bussen. Mitt ute i ingenstans liksom. Några smärre katastrofer inträffade också innan starten gick – bland annat sprack min ena Icebugdamask när jag skulle ta på den. Jahapp, vad göra? Som tur var ryckte min lagkompis Annikas sambo Håkan in och lagade den på ett kick. Puh!

Håkan och Annika

Min lagkompis Annikas sambo, fotograf Håkan Hjort, var med på delar av loppet för att dokumentera vår framfart i bild. En supertrevlig snubbe som peppade oss lagom mycket och på tryggt Kirunamål – glöm inte att kolla in hans grymma portfolio här. Foto: Petra Månström.

Så var det dags att ta plats i startfållan nere vid sjön. Frågan är om man kan hitta en skarpare kontrast till jättelopp som Stockholm Marathon? Det var bara vi deltagare och ett gäng ur tävlingsledningen, i övrigt ingen publik, men stämningen var på topp ändå. Så gick starten och vi satte iväg, några i täten sprang medan de flesta gick raskt. Min hälsa har ju som bekant inte varit på topp den senaste tiden, har i princip varit förkyld ända sedan Vätternrundan och inte kunnat träna ordentligt, så det var aldrig tal om att springa. Jag var glad att jag ens tagit mig till start så nu var målet helt enkelt målet.

Ryggsäckar

Ryggsäckarna laddade för start! Foto: Petra Månström.

Nivån på loppet sattes direkt med en rejäl uppförsbacke i frodig björkskog. Min puls slog i taket på en gång och benen kändes som stela klossar. Men det var bara att bita ihop och köra på, försökte hänga med i Annikas tempo så gott det gick och peppade mig själv med positiva mantran. Några branta och snåriga klättringar senare nådde vi första kontrollen och det kändes oerhört befriande. Nu var vi igång! Mot nästa kontroll, nummer 21!

Icebug 24

Annika stämplar in i kontroll 21. Foto: Petra Månström.

Vädret gick inte att klaga på, det var soligt och fint – det enda irritationsmomentet var de förfärliga horderna av mygg. Man kunde knappt stanna upp så var kroppen täckt av besvärliga blodsugare som naturligtvis inte hade några problem att bita genom det tunna tightstyget. Tackar högre makter för myggmedlet som faktiskt hjälpte en aning. Annars hade vi en riktigt fin fredagseftermiddag där vi småpratade oss fram mellan kontrollerna, himla skönt förresten att gå med stavar – det skonade både knän och fötter en hel massa. Dessutom var de till stor nytta vid vaden så stort tack för lånet, Annika!

Tältlägret

Tältlägret vid Biellojaure, här fick man gulaschsoppa, smörgås med grillad falukorv och kaffe. Mycket välkommet! Foto: Petra Månström.

Två kilometer genom obanad, snårig, sank och myggtät terräng är baske mig ingen barnlek. Men till slut nådde vi i alla fall tältlägret och det var en väldigt skön känsla. Vi fick slå oss ner på ett liggunderlag, blev serverade varm gulaschsoppa, smörgås och grillad falukorv. Och så lite kaffe på det. Hade det inte varit för dessa j-a myggsvärmar hade jag nog legat kvar därborta än… Nåväl, ingen rast och ingen ro. Nu följde en ganska rejäl transportsträcka bort till nästa ”kontrollkluster” och vi fick tipset att hålla oss längs ett renstängsel där det tydligen skulle finnas en bra stig. Och efter att ha trasslat oss fram i supersnårig skog hittade vi till slut nämnda stängsel, vi hittade även stigen som av och till var riktigt vältrampad. Men den bjöd också på rejäla avsnitt av myrterräng där man stundtals sjönk ner till knäna – vilket innebar att skorna var konstant fyllda med vatten. Mums…

Icebug 24

I tältlägret bjöds det bland annat på kokkaffe. Foto: Petra Månström.

Vår ambition var att äta ungefär varje halvtimme. Så blev det nu inte riktigt, mest beroende på tilltagande regn och de eländiga myggen. Vi hade med oss vetebullar fyllda med salami och chevré samt korv- och ostbitar och Annikas hemgjorda energikakor. Jag hade också lite snabba kolhydrater i form av en mix av druvsockertabletter, smågodis och russin. Med facit i hand skulle vi kanske ha haft mer snabba kolhydrater med oss – och ätit oftare. Att ha maten lättillgänglig och kunna nå den utan att behöva ta av sig ryggsäcken är a och o. Annars blir det lätt att man struntar i att äta för att man vet att då måste man stanna och krångla med ryggsäcken.

Vi närmar oss tältlägret

Vi närmar oss tältlägret med säkra steg… Foto: Anders Lidman/Icebug 24.

Så kom skymningen och pannlamporna åkte på. Det blev aldrig beckmörkt, men för att kunna urskilja detaljer på kartan var man tvungen att ha pannlampa. Att mörkret och regnet kom samtidigt kändes inte helt optimalt, dessutom började tröttheten smyga sig på rejält också. Men det var bara att försöka tänka positivt, byta fokus och hålla sig i rörelse. Det var i alla fall inspirerande att då och då se pannlampssken röra sig hit och dit längs bergssidorna – vetskapen om att det fanns ett stort gäng andra som också genomled detta var lugnande på något sätt. Vi konstaterade att det var dimma och därmed mycket svårorienterat uppe på de toppar vi hade tänkt besöka. Min hosta hade också tilltagit så beslutet var enkelt: vi siktar på Syterstugan och sedan kör vi Kungsleden i riktning Hemavan.

Syterskalet

Kartstudier och strumpbyte i vindskyddet Syterskalet. Foto: Privat.

Våra fötter var vid det här laget blötare än blötast, så det var en skön känsla när vindskyddet Syterskalet dök upp i blickfånget. Vi gick in där, hängde upp blöta kläder på tork och passade på att byta strumpor. Det gjorde inte så värst stor skillnad eftersom skorna ju fortfarande var dyngsura – men det blev lite skönare i alla fall. Fötter som har varit konstant blöta och instängda i ett par skor i 16 timmar är förresten ingen rolig syn. Besparar er den bilden…

Vad kan man mer säga? Jo, vi funderade ju på om vi skulle slå upp tältet och sova någon gång under loppet. Men blotta tanken på att slå upp tältet i ösregn, lägga sig och sova och sedan dra på skorna på svullna fötter och försöka ta sig framåt med betongstela ben gjorde att vi avstod. Istället bestämde vi oss för att köra på mot Hemavan. Vi struntade i de kontroller vi hade tänkt ta, de skulle bara tillföra några futtiga poäng och snäpp upp i resultatlistan. Det kändes liksom inte värt ansträngningen, det var nog jobbigt ändå att ta sig fram på ömmande, blåsfyllda trampdynor.

Viterskalsstugan

Trötta men glada Icebug 24-deltagare vid Viterskalsstugan, 11 kilometer från målet i Hemavan. Foto: Privat.

Slutklämmen ner mot Hemavan blev segdragen och ganska smärtsam. Sömnbristen gjorde sig påmind; huvudet dunkade och ögonlocken klippte. Såväl fram- som baksida lår protesterade högljutt för att inte tala om fötterna. De var blöta, svullna och ledsna. Men målet närmade sig i alla fall, om än med minikliv. Vi kom ikapp ett tjejlag där båda deltagarna haltade illa och såg riktigt trötta ut. I jämförelse var vi väl hyfsat pigga men så hade vi inte tagit lika många kontroller heller.

Sista kontrollen som enligt beskrivningen skulle sitta på ”farstukvisten” vållade oss rejält huvudbry. Efter att ha irrat runt en stund hittade vi plötsligt en snitsling med Silva-loggan på. Så vi följde den och det visade sig att den där kontrollen inte alls satt på en farstukvist utan på ett stängsel! Lite dåligt av arrangören, tyckte vi. Man är ju liksom inte helskärpt i skallen efter en sömnlös natt på fjället.

Icebug 24

Lag Snyggast på fjället stämplar sista kontrollen bara hundratalet meter före mål. Foto: Privat.

Målgången var dock en riktig hit. Annika och jag fick feeling och bestämde oss för att springa in i mål – faktiskt de enda löpstegen vi tog under hela tävlingen. Vi kammade ihop 20 hedervärda poäng vilket gav en 33:e plats totalt av 43 fullföljande lag. Vann gjorde suveräna Team Silva bestående av Sonny Peterson och Christer Lindström – på 22 timmar och 51 minuter skrapade de ihop hela 49 poäng! Fantastiskt.

Tycker ni att Icebug 24 verkar vara en tävling enbart för ”experter”? Så är inte fallet. Det fanns lag med vitt skilda träningsbakgrund och ambitioner i det här loppet. Allt från superproffsiga elitidrottare till deltagare som såg tävlingen som en möjlighet att få vistas på fjället under lite äventyrliga former. Loppet blir vad man gör det till, men även om man väljer att bara ta några enstaka kontroller måste man förstås vara inställd på att färdas minst 6-7 mil i bitvis mycket krävande fjällterräng. Men det går bra att gå!

Målgång

Mååååååål! Så jäkla skönt. Foto: Anders Lidman/Icebug 24.

En eloge till arrangören för ett bra lopp som dessutom hade en grym liverapportering på Facebook under hela natten. Ovärderligt för oroliga anhöriga! Sen vill jag tacka min lika grymma lagkompis Annika som förutom att hon fixat allt käk även lånade ut en massa viktig utrustning till mig. Och trots att vi inte ens hade träffats före tävlingen hade vi det riktigt roligt – Icebug 24 visade sig helt enkelt vara ett superbra sätt att lära känna en ny bekantskap på. Till sist: 70 kilometer på 21 timmar och 18 minuter, mestadels i obanad terräng ute på fjället – we rock! Jag tror att jag vill göra om det här…

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv