Vem är jag nu när jag inte springer?

Bild från tiden när jag kunde springa. För några veckor sedan, en runda på Lilla Essingen. Foto: Privat.

Tror nog att många känner igen sig i det här. Så länge kroppen är hel och allt rullar på så är det frid och fröjd. Är man, som många som läser den här bloggen säkert är, galen i löpning så springer man ofta och gärna och umgås med många likasinnade. Såväl live som i sociala medier. Men så slår skadan till och man får löpförbud, under en kortare eller längre tid. Och plötsligt blir de där uppdateringarna som man tidigare följde och gillade med nöje bara jobbigt brus. Man kanske till och med trycker på avföljningsknappen för att slippa ta del av det där flödet där endorfinrusiga och adrenalinstinna pass redovisas och gillas på löpande band.

Nu hör jag till skaran löpare som inte får springa på ett tag. Jag dammar av spinningskorna och lyfter skrot på gymmet, samtidigt som jag förstås saknar den där härliga känslan som bara ett löppass kan ge. Jag kommer på mig själv med att irritera mig på alla uppdateringar om löpning i sociala medier och får samtidigt en påminnelse om hur andra kanske uppfattar mig när jag är igång som allra mest. Men det är ju så det är, livet. Det fina är att man faktiskt kan avfölja och sedan följa igen, utan att göra något större väsen av sig. Att ta bort någon som Facebookvän tycker jag är ett större statement. Jag vill inte vara vän med dig längre, liksom. Att avfölja blir mer en åtgärd för att freda sinnet och kunna känna harmoni fast man inte kan ge sig ut i spåret och dela med sig av sina insatser där. Det är väl där någonstans jag befinner mig just nu.

För mig är det jobbigt att inte längre känna sig som en löpare. Och det går ganska snabbt att hamna där, åtminstone för mig. Det blir lite av en identitetskris, vem är jag nu liksom? ”Hon-som-varvar-gym-med-spinning”? ”Hon-som-tränar-lite-av-varje”? Ja, ni fattar. Jobbigt. Jäkla hälsporre…

Och JA, jag vet att det finns massor av människor som är borta superlänge på grund av skador eller som inte kan springa alls. Ni har det förstås mycket värre än jag. Men jag vill ändå klaga lite. Bara för att jag kan.