Jag bantade bort musklerna

Tränar man och äter vettigt håller man sig i god form utan att behöva tänka på det. Bantning är bannlyst. Foto: Petra Månström.

Idag besvarar PT-Nicklas en läsarfråga ställd av 16-åriga Lotta som i fem års tid tränat alpin skidåkning. Sedan ett år tillbaka gör hon inte längre det och är bekymrad över sin vikt och hur hennes kropp ser ut (”Jag har ganska stora lår och magrutor, antar att det är muskler.”). Nicklas svarar på ett mycket bra sätt, att viktråd till en så ung tjej är en delikat fråga, att en viktnedgång bör ske successivt och som del av en livsstilsförändring – mirakelkurer ger sällan varaktiga resultat.

När jag läser Lottas mejl känner jag igen mig så oerhört mycket: jag började träna simning när jag var runt 10 år och höll på i 5-6 år. När jag lade av hade jag en (i mitt tycke) alldeles för grov kropp, särskilt ryggen var av modell ladugårdsdörr och att komma i de där söta, nätta blusarna med puffärm som alla andra tjejer i klassen hade var ju bara att glömma. Hur gärna jag än ville vara ”petite” så kände jag mig alltid lite för stor. Så jag började hoppa över luncherna i skolan, eller nöjde mig med en tallrik fil. Blev vegan utan att riktigt sätta mig in i vad den kosthållningen gick ut på. Allt för att jag så snabbt som möjligt skulle bli lika nätt och smal som alla andra tjejer – och att min ”grova” överkropp skulle krympa.

På några månader gick jag ner från 70 till 58 kilo och eftersom jag också var ganska lång (1,76 m) så började jag se riktigt tanig ut. Jag orkade inte göra en enda armhävning, knappt ens på knäna. Jag orkade inte träna eftersom jag jämt var hungrig, så det blev mest långa promenader för min del. Om jag blev lyckligare för att jag äntligen kom i ett par jeans i storlek 25 och kunde ha puffärmsblus i storlek small? Nej, verkligen inte. Tvärtom saknade jag mina muskler som gav mig en fin hållning och höll igång min ämnesomsättning.

Så jag började äta ordentligt igen. Bra och nyttig mat varvat med lite godis. Och så började jag träna; styrketräning, jympa, aerobics, paddling och skidåkning. Sakta men säkert kom krafterna och musklerna tillbaka – liksom livsglädjen och orken att engagera sig i tillvaron. Har insett att det där med att känna sig stor oftast bara sitter i huvudet och att svält inte lönar sig. Och kom ihåg: alla är inte ämnade att gå omkring i puffärmat – naturliga axelvaddar är kanske ännu sexigare…

Fler som känner igen sig?