Petra Månström
Fantastiska Mia, som alltid har kloka saker att säga och som fick ut mig på snöjogg i morse. Foto: Privat.
Klockan åtta i morse blev jag upphämtad av Mia vid Fridhemsplan, sedan drog vi till Ursvik där jag testade hälen för tredje gången i januari.
Det blev den kuperade milen, med tejpad fot och med de nya skoinläggen. Och en fin vän vid min sida. För det var det jag främst ville uppehålla mig kring i det här inlägget. Visst är jag glad att tejpningen och inläggen funkade och att hälen inte alls är lika ledsen som efter tidigare ”testpass”. Men när vi sprang runt där i decimeterdjup slasksnö och isflak och avhandlade stort och smått i livet så kände jag en stor tacksamhet över att ha vänner som peppar mig att ta mig ut. Fast kroppen liksom vädret tjurar.
Tänker tillbaka på hur otroligt mycket roligt jag har fått uppleva i träningsväg tillsammans med mina vänner. Mängder av resor till diverse motionslopp: Prag, Frankfurt, Nice, Amsterdam, Davos, Hemavan. Blod, svett och tårar. Glädje och skratt. Man kommer verkligen nära sina sinnen när man tränar och jag tror inte det finns en bättre plats att filosofera över livet som i en snöig skog.
Känner mig väldigt tacksam just nu, på så många sätt.