Petra Månström
Här står jag med en bit (höhö, men vi är ju nästan i Göteborg!) svensk löparhistoria, Åke ”Biten” Eriksson som är Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna. Foto: Privat.
I morse flög jag till Halmstad för att poddintervjua en mytomspunnen svensk löparstjärna, nämligen Åke ”Biten” Eriksson.
Mannen som på 1990-talet var en stjärna inom svensk långdistanslöpning och som till och med utmanade världseliten under persloppet i Chicago 1990. Vi pratade om en hel massa saker, bland annat kom vi in på det faktum att det idag inte finns någon svensk löpare som är i närheten av de tider som ”Biten” och hans kollegor presterade. En tänkbar orsak skulle kunna vara att folk inte orkar ta sig den tiden som krävs för att bli riktigt, riktigt bra. När jag hör ”Biten” berätta om de omänskligt tuffa passen han underkastade sig (vissa dagar i veckan sprang han i fem timmar, på träning!) så tänker jag att det måste ha varit något annat material i dåtidens löpare. Eller var det så att det fanns mindre som distraherade? Inga ringande mobiler, inga Facebookstatusar som behövde skrivas, inga tweets som behövde twittras ut. Det som fanns var underlaget, löpardojorna och löparen. Och förhoppningsvis pannbenet. Som motionär är det inte heller lätt att slita sig loss från datorn eller mobilen för att få till sin träning. Lyxproblem, absolut, men ändå problem. Det finns så mycket annat som drar, saker som gör att inte ens löpningen blir särskilt ”mindful” längre. De flesta har ju mobilen med sig på passet och handen på hjärtat, svarar man om det ringer eller ej? ”Biten” hade bara ett armbandsur med sig. Han visste inte ens exakt hur långt han sprang, bara på ett ungefär. Idag kan vi mäta allt, men hinner knappt dra nytta av mätresultaten eftersom vi drunknar i så mycket annan information. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, mer än att en del av mig önskar att det hade varit 1990-talet idag…