Ironwoman med bröst och rumpa

Caroline Steffen, Schweiz, påbörjar den avslutande maran under Ironmantävlingen i Kailua-Kona, Hawaii, den 13 oktober 2012. Foto: Chris Stewart/Scanpix.

Från slätrakad, inoljad gymråtta till hårig, snorsportande skogshuggare i flanellskjorta. Mansidealet har under en femårsperiod förändrats ganska radikalt, något jag bloggade om för några månader sedan. Kontentan var att utseendet inte längre var viktigt för svenska män, nu låg istället stoltheten i prestationerna på diverse uthållighetslopp. I diskussionen som följde efter inlägget framkom en hel del intressanta synpunkter, framför allt att svenska män knappast inte längre tänker på hur de ser ut – snarare är det så att det utseende som följer av så kallad snorsport (cykling, löpning, skidåkning, simning – gärna långt och länge) har blivit idealet. Och såvitt jag vet blir man knappast fulare naken av att hålla på med de där grejorna.

Men vad har hänt med kvinnoidealet då? Jag läser att andelen kvinnor i uthållighetslopp ständigt ökar, men har till exempel kvinnornas utseendeideal förändrats lika radikalt som männens de senaste fem åren? Det känns snarare som att det ”gamla” kvinnoidealet kvarstår, fast nu med nya kravspecifikationer. Dagens idealkvinna ska vara feminin men samtidigt sportig, det är åtminstone ett intryck jag har fått. Typiskt feminina attribut som stora bröst , välformad rumpa och långt hår ska smältas samman med de nyare kraven som stavas väldefinierade magrutor och överarmar. Och ett riktigt bra personbästa på maran förstås. Samt tre-fyra barn. Att föräras den kombon på naturlig väg är förstås få förunnat och därför blir idealet än mer eftersträvansvärt.

Nu kan det förstås vara så att jag är helt fel ute i min definition av dagens kvinnoideal – rätta mig gärna i så fall. Det vore roligt att få igång en diskussion i den här frågan. Och vem är det egentligen som dikterar idealen för respektive kön? Ni kanske inte håller med mig men jag tycker att dagens mansideal verkar betydligt enklare att uppnå än kvinnans.