Petra Månström
”Runstreak” är ett hett begrepp, men hur sunt är det egentligen? Foto: TT.
Jag är förmodligen sist på bollen här, men kan inte låta bli att fundera lite över trenduttrycket ”runstreak”.
Det går, efter vad jag har förstått, ut på att man ger sig ut och springer varje dag. Oavsett om det är julafton eller mammas födelsedag, oavsett om man är förkyld eller sjuk av någon annan anledning. Jag har också förstått att det inte behöver handla om några jätterundor och somliga håller uppe detta i över 50 års tid. Men kan någon förklara vad grejen är, varför det här tvånget att absolut ge sig ut till varje pris? Slängde ut frågan på mitt Twitter och fick följande respons (ett urval):
”Tvångsmässigt beteende. Risk att glädjen försvinner och mål blir svårare att uppnås…”
”T o m att elitträning är hälsosammare än träning m feber”
”Att sticka ut 20 minuter t ex med feber (!) för att hålla springsviten intakt är ju knäppt!”
”Att springa med en förkylning är dumt och tyder på okunskap. Varje löpare tror jag vet det innerst inne men blundar tyvärr…”
”Jag tar det lugnt om jag är hängig, har haft små förkylningar men utan halsont och feber. Är pulsen bra springer jag lugnt! :)”
”Så utbrett tror jag inte att det är. Snarare att de som håller på gärna skyltar med det.”
Personligen är jag emot alla typer av tvång. Särskilt med ett förflutet med ätstörningar och vetskapen om hur det kan påverka en så är jag emot att misshandla kropp och själ på det här sättet. Och om det, som jag har fattat det, räcker med att bara springa ett par steg – vad är då syftet med detta? Kan någon förklara..?