Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Tove under en löptur i somras. Foto: Privat.
”Löpning är skitjobbigt. Och det tycker jag också man ska erkänna att det är. Det vet alla som försöker åstadkomma något med sina tider att det är ångestfyllt inför nästan varje pass. Men jag försöker tänka på hur skönt det ska bli efteråt. Men visst har det hänt att jag velat ge upp. Och jag har faktiskt helt sonika lagt mig ner på marken ibland och sagt till mig att nu skiter jag i det här. Det var veckan på Gotland när jag sprang de där 23 milen. Jag minns första gången jag tittade igenom Anders Szalkais maratonprogram, jag höll på att trilla baklänges. Man skulle springa fem-sex pass i veckan. Det kändes helt galet i min värld. Men jag är rätt ordentlig av mig så jag började beta av de där passen. Och på den vägen var det, jag började träna mer strukturerat och insåg att man kan träna på olika sätt. […] Jag hade en svacka nyligen och sade till min son att jag kanske inte kommer att springa mer. Då blev han bekymrad och sa att ’Du får inte sluta, mamma, du är ju en av Sveriges bästa!’ Jag blev rörd, kidsen är verkligen stolta över mig.”
Leopardmönstrat, rock’n’roll och med ett jäkla drag under sulorna. Så skulle man kunna sammanfatta Tove Langseth. Hon sprang sitt första maraton 2012 och är idag en av de främsta kvinnliga maratonlöparna i Sverige. Men inte nog med det. Dessutom har hon ett krävande jobb som art director och delägare på en stor reklambyrå. Och så är hon mamma till tre barn. Möt ett spännande samtal om passionen för löpning, om när hon sprang hem från en filminspelning i Orminge mitt i natten och varför det är svårt att persa när man har mens. Och mycket mer. Lyssna genom att följa länkarna eller direkt i spelaren nedan. Mycket nöje!
