Annons

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

angaloppet1

Finn fem fel… På bilden ovan ser man ganska tydligt vem som är simproffset och vem som är rookie… Hint: kolla hur badmössan sitter. Foto: Privat.

Växelvis springa och simma mellan skärgårdsöar, kan det vara något? Ja, absolut! Sporten swimrun har legat och bubblat några år – mastodontutmaningen ”Ö till Ö” som består av 65 kilometer löpning och 10 km simning mellan Sandhamn och Utö var pionjären men nu har det börjat dyka upp flera lopp där svårighetsgraden är betydligt mindre. Och vips öppnar det upp för en helt ny publik vilket ju inte minst det anmälningstryck som råder på lopp som Ångaloppet och Amfibiemannen visar.

Jag har alltid gillat simning men knappt tagit ett crawltag på över 20 år. Men tanken på att kombinera en sport jag ändå har utövat i ett par år nu (alltså löpning) med en sport jag har viss erfarenhet av som barn/ungdom (simning) var lockande. När det plötsligt inte bara handlar om att sätta ena benet framför det andra blev det genast mer spännande. Och när det också handlade om att komma ut i skärgården och få en fantastisk naturupplevelse samtidigt som man sliter – ja, då var det inte mycket att orda om. Självklart måste jag ju testa Ångaloppet!

angaloppet7

Ångaloppet – ett av Sveriges största swimrunlopp som består av en sprint– och en långdistans. Foto: Petra Månström.

Vad är då Ångaloppet? Jo, en swimruntävling som startades år 2011 och som består av drygt två mil terränglöpning, mestadels i obanad terräng, och två kilometer simning i insjö (Ången) samt hav (Östersjön). Första tröskeln var att hitta någon som kunde tänka sig att teama upp med mig och som genom ett underverk dök Anna Åhlin upp, en elitsimmare som tagit SM-medalj! Snacka om att jag hade lätt prestationsångest, särskilt som jag knappt hunnit träna något swimrun överhuvudtaget – än mindre försöka väcka liv i den crawlteknik som legat och slumrat i över 20 år.

Nåväl, vi kom överens om att målet var att ta sig i mål och för att jag skulle få ett lite bättre utgångsläge i simningen så körde Anna ett litet teknikpass med mig i Hässelby för några veckor sedan. Sedan lyckades jag också klämma in två swimrunpass med kompisar, så jag var i alla fall inte helt ovetandes om vad som väntade när vi stod på startlinjen igår.

angaloppet8

Taggade swimrunners före start! Foto: Privat

Jag måste säga att jag blev chockad när jag såg hur många bilar som samlats på parkeringen i Ånga nära Nyköping. Och ur bilarna klev vältränade människor fullkittade med kompressionskläder, orienteringskor, simglasögon, flythjälpmedel och annat. Swimrun är en sport på kraftigt uppåtgående, det märks tydligt. Härligt för tillverkarna i sportbranschen som plötsligt fått ett sprillans nytt segment där det finns gott om köpstarka kunder.

Vi tog oss till tävlingscentrum där jag för andra gången någonsin träffade Anna, vi hämtade ut startkitet som bestod av varsin rosa badmössa och sedan fick vi startnumret inskrivet med spritpenna på högerarmen – minimalistiskt och bra. Jag drog på mig tävlingskläderna som bestod av en triathlondräkt med tillhörande sport-bh, minimalistiska terränglöpningsskor, kompressionsstrumpor samt midjebälte där jag fäste min pullbuoy, ett flythjälpmedel som man klämmer fast mellan låren när man crawlar.

angaloppet11

Tjohooo – vi har nått Rensholmen och har mindre än hälften kvar av tävlingsdistansen! Foto: Samuel Andersson.

Efter diverse sista minuten-fix med utrustning ställde vi oss någonstans i mitten av startfältet och inväntade startskottet. Så var vi äntligen igång och utmaningen kom direkt i form av terränglöpning rakt in i spenaten. Ibland sprang man på en liten stig, ibland var det bara att plöja rakt igenom skogen – över hällar, mossa, lervälling och små vattendrag. Upp och ner, höger och vänster, någon kilometer på en grusväg och sedan in i skogen igen. Och efter nästan en timmes löpning i snårig, bökig skog var vi framme vid sjö Ången och första simsträckan. På med badmössan som naturligtvis hamnade lite fel och så simglasögonen som plötsligt inte alls satt så bra som de gjort förut. Fippel, fippel och stressen av att ha andra deltagare flåsandes i nacken. Hopp i vattnet och in med pullbuoyen mellan benen. Och så iväg. Anna gled elegant iväg och jag gjorde mitt bästa för att navigera efter henne. Himla tur med rosa badmössor för de syntes väldigt bra fast man hade lite vatten i simglasögonen.

I vattnet och upp ur vattnet, halka lite på alger och lite skrapsår på knäna från vassa stenar. En del växtlighet lyckades jag också fastna i – ja, man kände sig väldigt ”amfibisk” där man plöjde fram i plurret. När vi kom upp ur sista simsträckan före varvningen var publikstödet enormt, det gjorde verkligen massor. Folk applåderade och tjoade och när vi kom in i tävlingscentrum gjorde vi det i ensamt majestät så man kände sig verkligen som en vinnare. Någon hojtade att vi låg sjua i damklassen och det lät ju fantastiskt, tänk om det stämde och vi kunde hålla placeringen in i mål?

angaloppet9

Lag ”Petra & Anna” har nu bara ungefär hundra meter kvar till mål och jag har mjölksyra i varenda cell i min kropp. Foto: André Magnusson.

Det faktum att man hela tiden bytte aktivitet gjorde att tävlingstiden rullade på behagligt och då och då kom det en vätskekontroll där man kunde fylla på med sportdryck och bananer, kexchoklad och druvsockertabletter. Slutklämmen blev riktigt seg eftersom jag inte hade något schvung i armarna längre. Benen började dessutom protestera då jag knappt sprungit över milen på över två månader – än mindre i stökig terräng. Yrseln när man klev ur vattnet avtog dock som tur var ju längre man höll på, men tröttheten och mattheten kom istället smygande. Det här var ingen lokal trötthet i benen som efter ett maraton utan mer en allmän matthetskänsla i hela kroppen. Hade inte Anna puttat fram mig under de avslutande simningarna hade jag nog lagt ner helt eller finbröstsimmat in i mål.

Vi gjorde vårt bästa för att peppa varandra; Anna peppade mig i vattnet och jag försökte peppa under löppartierna. Fast hade jag varit lika bra simmare som Anna var löpare så hade jag varit glad! Så närmade vi oss det absoluta slutet och den där omtalade kohagen som var full med hål. En stor, tung kossa med fyra förhållandevis små ben orsakar ju som bekant väldigt påtagliga avtryck i underlaget. Här fick man verkligen hålla koncentrationen uppe för att inte vricka fötterna. Det kändes knappt som man tog sig framåt, nu slog mjölksyran till på allvar.

angaloppet10

Obeskrivlig känsla att gå i mål! Kommer leva länge på den. Foto: André Magnusson.

Det som höll motivationen uppe var att vi ville hålla undan det damlag som växelvis legat framför oss och ibland legat en bit bakom oss. Dessutom hade vi häng på ett herrlag framför oss som verkade ha ännu tyngre ben än vi under löpningen. Vi drar igenom kotunneln för andra gången – full med en härligt odefinierbar mix av lera och kobajs, upp på asfaltsvägen och så kommer en jäkla uppförsbacke! Här dör jag totalt och enbart pannbenet tar mig framåt.

En bit in i allén träffar vi på Annas kompisar och släkt som hejar och fotograferar för fulla muggar. Och ÄNTLIGEN svänger vi av och målportalen kommer upp i synfältet. YES!!! Vi tjoar i högan sky och höjer armarna. Vi klarade det! Och på en riktigt bra tid dessutom, 3:22:54 som räckte till en sjundeplats av totalt 20 damlag. Inte illa pinkat av ett lag bestående av en bloggare med mycket sparsam simträning i bagaget. Nästa år ska jag baske mig ha hunnit slipa till öppet vatten-simningen så jag inte sinkar Anna där. Hoppas hon vill teama upp med mig då också – och håll ögonen på den tjejen för hon kan mycket väl vara en framtida OS-medaljör.

angaloppet_katra

Bansträckningen! Foto: Petra Månström.

Behöver jag nämna att jag somnade ovaggad på söndagskvällen? Men skönt trött och utan de där jobbiga post maraton-pirrningarna i underbenen. Stort tack till Ångaloppet för ett fantastiskt arrangemang! Och grattis till de grymma vinnarna i varje klass, kanske framför allt Björn Englund och Lars Ekman från Head Swimming som tog hem herrklassen där konkurrensen var mördande – på fantastiska 2:08:35. Galet snabbt!

Ni som blev sugna men tycker att två mil löpning och två kilometer simning är i mastigaste laget så finns en sprintvariant som går dagen innan, där är det halva distansen man kör. Jag har verkligen blivit biten av det här med swimrun så ni kommer garanterat få se mig på flera sådana lopp i framtiden – och vem vet, om en sisådär tio år kanske jag vågar mig på det här mandomsprovet?

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv