Petra Månström
Träna stenhårt och äta supernyttigt – eller inte träna alls och äta förkastligt. Vad är värst? Vad ska vi satsa mest resurser på att komma tillrätta med? Jag tycker inte att det är så svart eller vitt. Foto: TT.
Minns ni avsnittet av min podcast Maratonpodden där triathleten och åsiktsmaskinen Jonas Colting var gäst? Där pratade vi mycket om det här med fredagsmys och hur en rad stora livsmedelsaktörer har fått oss att associera gemenskap och kärlek med godis, chips och läsk. Oerhört allvarligt, förstås. Att få människor att byta livsstil tar en väldigt lång stund och det betyder att vi kommer att få jobba mycket hårt för att få folk att associera fredagsmys med nyttig och hälsosam mat.
I de träningskretsar jag vistas i finns det många som uppvisar tendenser på såväl överträning som ätstörningar. Det är snarare regel än undantag tyvärr. Men långt fler människor är det ju som faktiskt riskerar att dö i förtid för att de är inaktiva och äter fel. Frågan är vad som är mest allvarligt och vad vi bör lägga resurserna på? Att behandla ett fåtal ”ortorektiker” eller jobba för att få den stora massan att slå in på ett hälsosammare levnadsspår?
I min värld behöver inte det ena utesluta det andra. Det är tragiskt att mängder av begåvade elitidrottare får sämre resultat och måste avbryta karriären på grund av skador som uppkommit av ätstörningar. Ett för lågt näringsintag under lång tid ger benskörhet som i sin tur kan ge stressfrakturer och det är ju fatalt för en löpares karriär. Lika fatalt är det att äta så pass dåligt och träna så pass lite (eller ingenting alls) att man riskerar att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. Nej – man dör oftast inte i förtid av stressfrakturer och andra löparskador, men livskvalitén sänks. Precis som för den inaktiva delen av befolkningen.
Ingmar brukar tala om att lägga liv till åren – inte år till livet. I så fall är det säkert många träningsälskare som tycker att de hellre övertränar lite och då och då drabbas av skador när de åtminstone får göra det de älskar. Det är ingen hit att tvinga sig själv att träna mindre bara för att någon forskare kommit på att det är hälsosammare än att träna för mycket.
Till viss del håller jag med Jonas Colting när han i ett inlägg på sin blogg berör just den här frågan. Han är inne på att man sällan dör av att träna för mycket – däremot riskerar man att trilla av pinn i förtid om man tränar för lite. Visst bör vi satsa stenhårt på att aktivera inaktiva människor, men ätstörningsproblematiken är faktiskt inte så liten som många vill tro. Och ätstörningar drabbar inte bara elitidrottare utan även vanliga människor. Se till exempel på smalhetsen i sociala medier som jag bloggade om tidigare. Här är det framför allt tjejer som drabbas och kanske är det just det faktum att Colting är man som gör att han inte är lika insatt i problematiken.
Jag föreslår att vi lägger tyngdpunkten på såväl människors ätstörningar och överdrivna tränande som att förbättra folkhälsan i det stora hela. Det är två frågor som är utmärkande för vår tid och som är oerhört viktiga att belysa. Vill gärna veta vad ni andra tycker förstås!