Annons
X

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

Löpning

Första bilden på undertecknad som nybliven maratonbloggare togs av SvD-fotografen Lars Pehrson i december 2009. Foto: Lars Pehrson.

November 2009. Svenska Dagbladets webbredaktion har veckomöte. Chefen berättar att vi kommer att sponsra Vasaloppet och Stockholm Marathon 2010 och nu behövs två frivilliga som vill blogga om sin uppladdning inför respektive lopp.

Vasaloppsbloggaren är redan klar men det har varit svårare att få tag på en redaktionsmedlem som vill ta sig an maran. Det blir tyst en lång stund. Till slut pekar någon på mig och säger:

”Petra, du tränar ju en del. Kan inte du blogga om maran?”

Jag hör mig själv säga:

”Ja. Jo. Varför inte.”

Sedan var det klart. Maratonbloggen på SvD.se var född.

Så här inledde jag premiärinlägget:

”Löpning har alltid fascinerat mig. De som blir riktigt bitna talar i lyriska termer om sin träning och hur de då och då uppnår det magiska ”runner’s high”. Och de ger sig ut i ur och skur, i dagsljus som mörker oavsett årstid. Jag har alltid velat bli en löpare, men det har varit så motigt att komma igång att jag gett upp efter ett par pass. Dessutom minns jag fortfarande hur jag på skolgympan i högstadiet plågade mig runt den förhatliga, två kilometer långa ”Barkbanan” med blodsmak i munnen.

Tränat har jag gjort i nästan hela mitt liv – Friskis & Svettis-jympa, styrketräning, paddling, klättring, telemarksåkning, cykling och simning är några av sporterna jag utövat regelbundet. Men löpningen har alltid funnits där som en plump i protokollet och det har irriterat mig. Jag borde helt enkelt ge den en sista chans. Så vad göra? Hur ska jag kunna motivera mig att underkasta mig så pass mycket löpträning att jag etablerar en vana? Jo, skaffa sig ett mål som vid första anblick verkar omöjligt, men som kanske, kanske ändå kommer gå vägen om jag bara satsar: jag anmäler mig till Stockholm Marathon 2010 och bloggar om min satsning. En lagom morot och piska för att anti-löparen Petra äntligen ska få tummen ur och bli en äkta löpare.”

Minns fortfarande blodsmaken i munnen under de första löprundorna. Minns hur jag tänkte att om fem kilometer känns så här jobbigt, hur ska jag då kunna springa en hel mara? Maratondistansen kändes verkligen oändlig. Jag höll mig till tre löppass i veckan i början: ett distanspass, ett snabbare pass och ett långpass. Varvade med styrketräning och jympa. Harvade på lite ad hoc tills jag av en slump stötte ihop med en viss Ingmar på gymmet och resten är historia. Det är tack vare honom som jag fick fason på min träning och till slut kunde genomföra Stockholm Marathon på det sättet jag gjorde. Att ha en kunnig löpare som bollplank när man tränar inför ett stort mål är verkligen värdefullt.

Maxpulstest

Maxpulstestet är precis avklarat. Foto: Ingvar Karmhed.

Som löparbloggare på en stor dagstidningssajt får man räkna med en hel del uppmärksamhet. Man får också möjlighet att bekanta sig med saker som andra löpare kanske inte börjar intressera sig för förrän efter ett tag. Som till exempel laktat- och maxpulstest. Vid ett laktattest mäter man andelen mjölksyra som bildas i blodet när man springer. Vid ett maxpulstest mäter man helt enkelt sin maximala puls.

Jag lärde också känna en massa andra löpare, framför allt löparbloggare. Märkte att långpass var utmärkta tillfällen att kombinera nytta med nöje på och började raskt boka in sociala långpass i stort sett varje helg. Snart bestod min vardag mest av sova, jobba, äta, träna, sova, jobba, äta, träna. Tur då att man kunde umgås med vänner under löprundorna så man inte tappade det sociala helt. För maratonträning är ett tidskrävande projekt, det vill jag verkligen betona. Långpassen – marans nyckelpass – måste helt enkelt genomföras och oftast på helger. Visst tar det tid.

Bloggjoggare

SvD-fotografen Staffan Löwstedt dokumenterade ett av alla de sociala långpass som genomfördes under våren 2010 till ett stort reportage om fenomenet ”bloggjogg” i SvD. Foto: Staffan Löwstedt.

Är glad över att jag orkade fortsätta blogga och träna trots en hel del kritiska röster i kommentarsfältet på bloggen. Fick ofta höra att jag aldrig skulle klara av maran och att jag tränade för mycket/för lite/fel. Visst tar sådant på psyket, men när jag märkte att jag kunde vända frustrationen till energi i löpspåret gick det bättre. Jag bestämde mig helt enkelt för att visa dem. Jag skulle klara det.

Löparsko

Specialdesignade skor inför premiärmaran! Foto: Tomas Oneborg.

Gjorde två försök att komma under 50 minuter på milen (Kungsholmen runt och Milspåret) men utan framgång. Insåg att det är svårt att bli snabbare på milen och harva långpass inför maran samtidigt och försökte flytta fokus. Veckorna rullade på, jag körde fler och fler pass med Ingmar och bekantade mig bland annat med den brutala, kenyanska slottsrundan. En runda som för övrigt ger killer-flås inför kuperade utmaningar som Lidingöloppet – rekommenderas!

Så var det dagen D. Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag såg dagens SvD. Jag var på förstasidan! Och på löpet! HJÄLP! Och dessutom visste jag att jag skulle ha DN:s maratonbloggare Jonas Leijonhufvud i hasorna under loppet. Snacka om premiärnerver. Men jag försökte hålla huvudet kallt, gick ut lugnt precis som Ingmar förespråkat. Fick en svacka efter 30 kilometer men hade ändå krafter kvar till en fartökning och lyckades spurta i mål på 3:57:25. Min första mara och under den magiska gränsen fyra timmar! Lyckan var total. Och jag var helt fast i löpningen, började redan planera för nya utmaningar.

Stockholm Marathon

Yessss!!! Jag klarade det! Och under fyra timmar. Överlycklig maratonbloggare på Stadion efter målgång i Stockholm Marathon 2010. Foto: Tomas Oneborg.

Mina bästa tips till andra maratonaspiranter då? Jo, börja i tid. Helst ett halvår i förväg. Det är ännu viktigare om du är nybörjare på löpning eller träning överhuvudtaget. Man måste bygga upp kroppen successivt för att klara de påfrestningar som löpning på hårt underlag innebär och det tar tid. Så skynda långsamt. Det finns inte heller någon anledning att springa för fort, inför maran är det långpassen som är viktigast. Titta hellre på tid ute än snittfart, bygg uthållighet såväl mentalt som fysiskt.

Att ha erfarna löpare som bollplank och inspiration är också bra. De hjälper dig att undvika nybörjarmisstag och kan ge tips på bra träningspass och annat. Utan Ingmar, Ellinor, Anders, Kenth och andra kunniga löpares proffsiga råd hade jag säkert gått på fler nitar under maran. Att ha ett liv utanför löpspåret är också bra, det är viktigt att vila hjärnan och kroppen från löpning ibland – maran är ju som sagt ett projekt som lätt kan ta hela ens tillvaro i anspråk. Men ombyte förnöjer ju som bekant…

Har du hunnit läsa så här långt så vill jag bara säga: grattis! Du har förmodligen det som krävs för att klara en mara. Nu återstår bara att anmäla dig till en, ta på dig löparskorna och köra. Så det ryker! Lycka till.

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv