Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

petraprag

På promenad i Prag – utan träningskläder men med heelsen på! Foto: Petra Månström.

När jag fyllde 16 började jag träna på gym. Jag blev snabbt väldigt biten och tränade till slut dit fem-sex gånger i veckan, en blandning av styrketräning och aerobics.

Det absolut värsta som kunde hända var att jag blev tvungen att resa någonstans. För hur skulle jag då göra med träningen? Kom på mig själv med att googla aerobicsutbudet dit jag skulle, bara för att konstatera att jag nog skulle bli utan möjligheten att träna just aerobics ett tag. Det var en väldigt jobbig och frustrerande känsla. Löste ”problemet” genom att göra armhävningar, situps och hoppa på stället på hotellrummet. Dock hela tiden med den där jobbiga känslan i magen att jag ”tappade form” och att jag missade något nu när jag inte kunde träna ”på riktigt”. Kunde heller inte begripa hur folk frivilligt kunde bosätta sig på landsbygden – hur  klarade de av att inte ha ett gym att gå till?

Varför skriver jag då allt detta? Jo, för att jag just idag kom att tänka på hur jag resonerade kring min träning när jag var yngre. Det handlade mycket om tvång och kontroll, mindre om glädje. Just nu befinner jag mig på en weekend i Prag, bland annat för att fira min födelsedag. Igår var jag på ett gym i närheten av hotellet och tränade, men annars har jag ”bara” promenerat och njutit av shopping, god mat och opera. Ingen löpning alls. För något år sedan hade den tanken gjort mig galet frustrerad. Som tur är blir man äldre och lite klokare. Den där lätt gnagande känslan av att jag ”tappar form” kommer dock alltid att finnas kvar, men den avtar mer och mer. Och apropå löpning: den kan man ju faktiskt utöva nästan var som helst. Det behövs inget gym och även om man bor på landsbygden kan man ägna sig åt den. Frågan är om det inte är allra skönast att springa just där…

Varma hälsningar från Prag!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Fler bloggar