Petra Månström
På promenad i Prag – utan träningskläder men med heelsen på! Foto: Petra Månström.
När jag fyllde 16 började jag träna på gym. Jag blev snabbt väldigt biten och tränade till slut dit fem-sex gånger i veckan, en blandning av styrketräning och aerobics.
Det absolut värsta som kunde hända var att jag blev tvungen att resa någonstans. För hur skulle jag då göra med träningen? Kom på mig själv med att googla aerobicsutbudet dit jag skulle, bara för att konstatera att jag nog skulle bli utan möjligheten att träna just aerobics ett tag. Det var en väldigt jobbig och frustrerande känsla. Löste ”problemet” genom att göra armhävningar, situps och hoppa på stället på hotellrummet. Dock hela tiden med den där jobbiga känslan i magen att jag ”tappade form” och att jag missade något nu när jag inte kunde träna ”på riktigt”. Kunde heller inte begripa hur folk frivilligt kunde bosätta sig på landsbygden – hur klarade de av att inte ha ett gym att gå till?
Varför skriver jag då allt detta? Jo, för att jag just idag kom att tänka på hur jag resonerade kring min träning när jag var yngre. Det handlade mycket om tvång och kontroll, mindre om glädje. Just nu befinner jag mig på en weekend i Prag, bland annat för att fira min födelsedag. Igår var jag på ett gym i närheten av hotellet och tränade, men annars har jag ”bara” promenerat och njutit av shopping, god mat och opera. Ingen löpning alls. För något år sedan hade den tanken gjort mig galet frustrerad. Som tur är blir man äldre och lite klokare. Den där lätt gnagande känslan av att jag ”tappar form” kommer dock alltid att finnas kvar, men den avtar mer och mer. Och apropå löpning: den kan man ju faktiskt utöva nästan var som helst. Det behövs inget gym och även om man bor på landsbygden kan man ägna sig åt den. Frågan är om det inte är allra skönast att springa just där…
Varma hälsningar från Prag!