Annons

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

ultravasan3

Under första halvan av UltraVasan 90 går löpningen ofta på stigar och över myrar. Foto: Petra Månström.

Det riktigt pirrar i magen när löpningen tar sin början. Lugnt och fint följer jag strömmen av löpare uppför backen medan jag oroligt kollar på klockan.

Det får bara inte gå för fort, någon mjölksyra har jag inte råd att dra på mig nu. När skylten som talar om att det är 89 kilometer kvar till Mora vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Vet bara att Mora ligger mycket längre bort nu än vintern 2012 när jag hade skidor på fötterna. Hamnar i ett tempo runt 6:30-7:00 min/km och även om det just nu känns mycket lugnt så vet jag att så inte kommer att vara fallet senare. Känner också stor tacksamhet över att mina sprillans nya terrängskor, Roclite-268 från Inov-8, fungerar så bra. Ryckte ju mer eller mindre bort prislappen från dem och drog på dem i morse, men känner inte minsta tillstymmelse till skavsår.

Det är en speciell känsla att delta i ett lopp där man vet att man kommer att slå distansrekord när man förhoppningsvis har korsat mållinjen. Det går inte att tänka att man ska springa nio mil, utan för min del delade jag upp loppet och tog en kontroll i taget. Första kontrollen som gällde blev då Smågan, drygt nio kilometer från start. Varje kilometer fanns det en skylt som talade om hur långt det var kvar till Mora, men också hur långt det var till nästa kontroll – mycket bra. Då blev distansen genast mer hanterbar.

Löpningen är väldigt varierad inledningsvis. Grusväg, krokig skogsstig och spänger. Blötmyrar och till och med lite asfalt. Det gäller att vara på hugget, särskilt inne i skogen på de smala stigarna när man har löpare både framför och bakom. Tätt inpå dessutom. Då och då är det någon som tappar balansen och faller, eller tappar en mössa eller en vattenflaska. På underbart ultravis är det då genast någon som plockar upp det tappade, eller erbjuder en hjälpande hand till den som har fallit. Jag märker en familjär stämning som jag sällan har sett på andra lopp. Känslan att vi tillsammans är här för att besegra distansen och inte varandra blir väldigt tydlig. Och jag gillar det.

ultravasan5

I början av loppet var jag fortfarande pigg och kunde kosta på mig ett hyfsat spänstigt löpsteg. Och ett litet leende. Foto: Privat.

Skärmavbild 2014-08-29 kl. 13.50.55

Banprofilen. Skärmdump från UltraVasans hemsida.

Jag går i alla backar, även de som känns löjligt små. Lika bra att på en gång vänja kroppen vid att växla mellan gång och löpning. Att börja äta fast föda tidigt är något jag fått i råd av MarathonMia och det följer jag nogsamt. Har choklad och smågodis lättåtkomligt i ryggsäcken, tillsammans med geler och magnesiumtabletter. Löpningen rullar på i en behaglig lunk genom ett trolskt landskap som sakta vaknar till liv. Att få uppleva hur morgondimman lättar över myrmarkerna är häftigt. Jag känner mig privilegierad som får vara med om det här, att skriva historia.

Plötsligt når jag Mångsbodarna och då har 23 kilometer avverkats. Supporten möter med ett leende, en kram och en liten påse chips. Jag hör mitt namn ropas ut i högtalarna och försöker genast hyfsa till löpsteget. Kostar på mig en rejäl paus och förser mig med blåbärssoppa, bullar och pannkaka med sylt vid matkontrollen. Det känns lite märkligt att äta under ett löparlopp, men det här är ju ultra och då räcker det inte med sportdryck och gel. Åtminstone inte om man tänker vara ute i stort sett hela dagen.

ultravasan6

Snart framme i Risberg! Man får fokusera på de kortsiktiga målen och förtränga de mer långsiktiga… Foto: Privat. 

Stretar på mot Risberg och fortfarande fungerar löpningen bra. Funderar på hur länge det ska kännas så här bra – svaret kommer ungefär halvvägs. Före Evertsberg är det gott om backar och när jag äntligen når nämnda plats har regnet börjat vräka ner och de åtskilliga gångpauserna jag tagit den senaste timmen har gjort att jag fryser. Turligt nog är supporten på plats med långärmad ylletröja, så jag svidar om lite smidigt medan jag står i bajamajakön. Sedan attackerar jag matkontrollen och avnjuter ytterligare några pannkakor med sylt och blåbärssoppa.

Att rulla igång med löpning igen efter att ha stått stilla i tjugo minuter i Evertsberg är inget annat än vidrigt. Helst hade jag velat hoppa av i Evertsberg, men min stolthet står i vägen för det. Jag SKA i mål även om benen känns som betongpelare. Och då menar jag VERKLIGEN betongpelare. Inte inbillade betongpelare som under ett maratonlopp. Att det är lite mer än en mara kvar förtränger jag intensivt. Tänker att nu är de värsta backarna gjorda, nu är jag snart i Oxberg och då börjar nedräkningen på riktigt.

ultravasan7

En bit före Evertsberg passerar jag maratondistansen och strax efter detta dyker den här skylten upp. Jag blir tårögd. Foto: Petra Månström.

De där 15 kilometerna mellan Evertsberg och Oxberg låter kanske lätta på papperet, men fy sjutton så sega de var. Dessutom hade stafettlöparna börjat strömma till och såg nog oss UltraVasan 90-löpare som irriterande statister. På de smalare stigarna var det stört omöjligt att hålla undan för stafettfolket, så man kunde tydligt höra deras frustration när de fick hoppa ut i blåbärsriset för att ta sig förbi. Nåväl, bara att sträva vidare och plötsligt blir jag upphunnen av en stafettlöpare som STANNAR och ger mig en kram. Erik från Runday! Kul!

Det mötet ger ny energi en stund, men väl i Oxberg med nästan tre mil kvar håller batterierna på att ladda ur. Det svider och värker under fotsulorna. Huvudet värker trots att jag tycker att jag har ätit och druckit bra. Benen gråter, särskilt baksidorna. Hör mitt namn ropas ut av speakern när jag passerar tidtagningsmattorna, men sedan tappar jag fart helt. Ser min support dyka upp och springer fram och börjar storgråta. Har aldrig tidigare upplevt sådan smärta och en så djup dipp under ett lopp.  Nu vill jag inte mer, nu vill jag bryta…

Fortsättning följer inom kort…

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv