Petra Månström
Här står jag och pumpar muskler iklädd klösig topp från nya märket Powerwoman! Foto: Privat.
Ända sedan jag var liten har jag ofta fått höra att jag är stark. Exakt vad som avsågs vet jag inte, men jag har sällan behövt hjälp att lyfta saker och att bära flera matkassar är inget problem.
Det ser jag som ett utmärkt tillfälle till styrketräning. Men efter att ha börjat bekanta mig med styrketräningsvärlden känner jag mig plötsligt svag. Minns första gången jag försökte göra en chin. Det kändes som om stången jag skulle över med hakan var flera mil upp och det var stört omöjligt att komma upp. Trots idoga försök genom åren har jag inte lyckats med målet att greja en chin. Förrän för någon vecka sedan. Hängde i gymmets räcke och lyckades faktiskt ta mig upp med mycket jävlaranamma och pepp från träningskompisen. Det var en fantastisk känsla att greja den där chinen, nu är målet att klara flera. Men vi kan börja med två i alla fall.
Nu när jag har löpförbud har jag tillbringat en hel del tid i gymmet. Dragit, lyft och pressat. Och det är härligt att se utvecklingen. Att känna sig stark och slippa det där jobbiga, molande ontet i ryggslutet på eftermiddagarna. Det peppar mig att ta i ännu mer och sätta upp nya mål. Plötsligt känns det nästan otänkbart att byta bort alla dessa timmar mot löpträning när hälen är okej igen. Känner att jag vill låta styrketräningen ta mer plats än den gör idag, inte minst för att jag tror att den kommer att förebygga framtida skador…
Vad tycker ni därute? Finns det fler löpare där som fått upp ögonen för gymmet?