Det här med prestation och inre harmoni

Passade på att turista lite dagen efter UltraVasan 90. Foto: Privat.

Min kära bloggkollega Staffan Dahlgren ställde i förra veckan en fråga som fick mig att tänka till. Så här löd frågan (och mitt svar):

”Jag som följt Maratonbloggen från start får en känsla att du mer och mer ’hittat hem’ nu. Det är en mer harmonisk Petra med fokus på dig själv, upplevelser och träning som du mår bra av istället för fokus på andra och att bevisa för dina läsare att du t ex klarar att prestera vissa tider etc där kanske fokus låg mer i början av ditt bloggande? Dina tankar kring det?

– Det stämmer helt klart. Det hänger säkert ihop med min egen personliga utveckling. Jag känner inte längre att jag måste bevisa en massa och att persa på ett lopp är inte lika viktigt nu. Nu värdesätter jag mer det sociala kring lopp och träning och den fina effekten träningen har på kropp och själ.”

Staffans iakttagelse kunde inte stämma bättre. Ni som har följt den här bloggen sedan starten kan säkert se hur jag har förändrats som person (och löpare). Jag har alltid varit prestationsinriktad och självklart passade den så mätbara löpningen som handen i handsken. Jag tränade och tränade, jagade personbästa och var aldrig nöjd. Minns hur jag storgrät på tunnelbanan efter att ha ”misslyckats” med ett femkilometerslopp. Minns hur jag bröt ihop efter att ha tvingats kliva av Stockholm Marathon 2013, som jag hade tränat så hårt inför.

Ungefär där och då hände något. Jag började intressera mig mer för personlig utveckling och den inre resan. Ville bli mer sann mot mig själv – och mot andra. Inget fel på den Petra som ville prestera och sätta personbästa, men nu började en ny resa. Jag blev uppmuntrad att anmäla mig till Swissalpine Marathon och ställde mig med darrande ben på startlinjen, efter över ett halvårs förberedelser. Det gick över förväntan och behållningen var av sådan kaliber att jag fortfarande kan höra speakern påannonsera min ankomst och känna hur glädjetårarna rann utför kinderna och den salta smaken letade sig in i munnen. Det var STORT. Har aldrig upplevt något liknande under tidigare lopp.

Under UltraVasan upplevde jag något liknande. En stor behållning på så många plan. Gick igenom så många känslostadier under färden mellan Sälen och Mora att jag knappt minns dem själv. Men jag upplevde eufori, hopplöshet, gränslös glädje, stark kärlek och en massa annat. Det faktum att jag värdesätter min tid här på jorden och möjligheten att få springa ett sådant här lopp var så underbart.

De här ultraloppen fungerar som balsam för min själ. Min högpresterande person får liksom en frizon. Jag tycker att det är viktigt att avdramatisera allvaret kring tävlingar. Vi måste unna oss att då och då göra saker för vårt höga nöjes skull och inte enbart för att slå en viss tid. Därför tackade jag gladeligen ja när en vän som hade fått förhinder att delta i lördagens Stockholm Halvmarathon i sista minuten erbjöd mig sin startplats.

Jag hade ju ändå tänkt mig ut på en runda och på det här sättet fick jag ett pass med härlig publik och glada tillrop. Helt enkelt en grym dag på stadens gator. Eftersom jag fick platsen av en vän står inte mitt namn i resultatlistan, men om ni är nyfikna så sprang jag in på någonstans runt 2:03. Precis som under årets Stockholm Marathon fick jag alltså en plats av en vän, så ni som mejlar/kommenterar och är upprörda över varför jag inte vågar stå för mina tider får alltså nu en förklaring.

Är det fel eller rätt att springa ett lopp som ett träningspass? Borde jag ha gett platsen till någon som verkligen ville prestera? Är det så vi vill att löparklimatet ska vara, att man alltid ska prestera i första rummet? Har ingen aning om hur bloggen kommer att se ut om ett år och hur min träning kommer att se ut. Men en sak vet jag och det är att jag älskar att utvecklas och vara i en dynamisk process. Så ni som känner för det är välkomna att fortsätta hänga med på den här resan, för man vet aldrig vad som kommer att hända…

Fridens liljor till alla er underbara läsare därute! Ni betyder mycket och er feedback är viktig för att den här bloggen ska fylla en funktion och ett syfte.

Kram från en (nästan) nykter prestationsprinsessa