”Jag log hela kvällen och nästa dag också”

Rebecka Hoppe spurtar på Uppsala Möte. Foto: Privat.

Ni minns kanske att jag uppmanade er läsare att skicka in era bästa löparminnen till mig. Här kommer ett bidrag från Uppsalatjejen Rebecka Hoppe:

Jag som har skrivit detta heter Rebecka Hoppe och orienterar för Uppsalaklubben IF Thor. Jag är femton år gammal och bor i Uppsala. Orienterat har jag gjort i ungefär ett år, fast jag har haft en orienterande familj i hela mitt liv. I år ska jag springa O-ringen som går i Hälsingland och också USM i Dalsland senare i höst. Innan jag började med orientering har jag hållit på med friidrott, fäktning, simning och tennis. Det är dock orientering och löpning som jag brinner för just för det är så himla roligt!!

Mitt allra bästa löparminne är från en orienteringstävling som heter DalaDubbeln förra året. Man tävlar två och två och jag var tillsammans med min kompis Sara. Eftersom hon är ett år äldre än mig fick jag tävla i hennes klass, D16, istället för min vanliga, D14 (springer dock D16 nu). Den höjningen i svårighetsgrad var spännande tyckte jag, riktigt rolig utmaning.

DalaDubbeln är en väldigt stor tävling, ungdomar från hela Sverige är med. Den är samtidigt sjukt rolig och ganska avslappnad. Mellan tävlingsdagarna bor man i en skola och det finns aktiviteter, som disko och annat. Första dagen är det parstafett och andra dagen ultralångsdistans (i vårt fall 7,5 km) med frivillig utklädnad. Stämningen var glad och det skulle bli KUL att springa.

Eftersom detta var min första stafett någonsin (och dessutom i en högre åldersklass) bad jag Sara ta förstasträckan. I orientering är alltid första och sista sträckorna gafflade, och jag ville inte göra bort mig genom att hänga fel gaffling. (Gaffling är när alla inte har samma kontroller utan banorna är lite olika. Oftast sitter dock kontrollerna inom ungefär samma område. Man gafflar banorna främst för att folk inte bara ska kunna hänga varandra, utan ska behöva tänka lite också.)

När jag stod i målområdet och väntade på Sara kände jag hur det bara bubblade inom mig. Jag var sjukt taggad och lite nervös också. Tänk om jag inte hittade en enda kontroll? Eller tänk om jag gjorde världens superbom och tappade massor av tid? Fast jag struntade i de tankarna. Fokuserade bara helt på att göra mitt lopp och orientera så bra som jag kunde, efter mina förutsättningar.

När Sara kom in till växling var vi ett av de sista lagen. Vi hade allt att vinna alltså. Jag sprang iväg till kartfållan, plockade en karta och stack iväg i skogen. Njöt från första sekund av den fina terrängen och av orienteringen. De första kontrollerna minns jag som ganska lätta. Många rakt-på-vägval och fin skog. Jag hittade kontrollerna bra och försökte hitta lugnet i orienteringen. När jag kände att jag hade kartkontakt vågade jag ösa på lite mer, och vips så kom första bommen.

När man som jag startade ganska sent har många nya stigar uppstått i skogen. De kallas ”orienterarstigar” och det var en sån jag missade på. Älgade på rakt genom skogen och missade kartläsningen, tills jag kom ut på ett fält och fick vända. Det var en fånig bom. Och efter den skärpte jag mig.

Resten av loppet minns jag inte så jättebra. Eller jo, jag minns publikstödet vid varvningskontrollen och jag minns en otroligt fin kontroll uppe på en punkthöjd. Sen minns jag spurten. Ett lerigt upplopp med massa folk runt som skrek och hejade. Och jag var trött, så trött. Men det hade gått grymt. Och jag hade genomfört min första violetta tävling (svårigheten på banan). Sen log jag typ hela kvällen och hela nästa dag också! Då var Sara och jag ute i drygt två timmar på vår bana som vi gick. Vi hade det trevligt, men kallt, och var nöjda med vår prestation fast vi kom typ sist. :-)