Petra Månström
Många reaktioner har kommit efter blogginlägget om fem saker man ångrar innan man dör. Foto: Colourbox.
Blogginlägget om fem saker man ångrar innan man dör väckte många känslor. Ett tema som ofta återkommer är det här med värdet av prestationer.
Visst ger det tillfredsställelse i stunden att sätta ett nytt personbästa, men kommer det att få en att må bättre när man summerar sitt liv? Och hur mycket är egentligen ett på ytan coolt och äventyrligt liv? Ett läsarmejl som berörde extra mycket kom från en man som nyligen fått ett cancerbesked med prognosen 50 procents chans att överleva. Han skriver bland annat:
”Min tredje reflektion gäller värdet av prestationer. Å ena sidan tror jag att det är viktigt att man uppnår sina mål, och då måste man ju prestera. Jag är glad att jag inte bara ”levt livet” och sökt kortsiktig lycka. Å andra sidan så är ju många prestationsmål helt meningslösa i det stora hela. Till exempel att springa lite fortare tid, göra en äventyrssemester, etc. Jag har gjort lite sådant som ung men slutade efter jag gifte mig. Och detta känns också rätt i denna stund. Man får inget stöd i cancer, varken mentalt eller praktiskt, av en snabbare löptid. Och man får inget stöd från massa bekanta som eventuellt imponeras av att man gör coola saker och lever ett på ytan spännande liv. Det är djupare än så.”
När jag tänker tillbaka har jag lagt ner mycket tid och energi på löpning och annan träning. Självklart har det gett massor tillbaka i form av en vältränad kropp och ett piggt sinne, men den senaste tiden har jag funderat på om det inte vore mer givande att skära ner en aning på träningen för att frigöra mer tid åt annat viktigt. Har också funderat på personer i min omgivning, som verkar ha ett på ytan innehållsrikt liv men när man ser dem i ögonen så ser man inte glädje utan ångest.
Nu vet jag ju inte hur jag uppfattas av andra och egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket. Men för mig själv vill jag vara en varm, medkännande, lyssnande och glad person som också har ett djup. Och jag är övertygad om att det krävs en del mindre roliga erfarenheter i bagaget för att kunna ha ett djup, för att kunna sätta värden på små glädjeämnen i livet. ”En strimma vemod ger en människa djup” – det är ett uttryck som jag tycker om. Vill vi verkligen leva större delen av vårt liv med träningskläderna på, är det livet vi innerst inne vill leva? Eller är det ett sätt att fly från jobbiga känslor, att skjuta upp det ”riktiga” livet med allt vad det innebär?
Hösten är en ganska vemodig årstid på många sätt. Det blir mörkare, det blir ruggigt och kyligt. Men man får också loss mer tid till eftertanke – i perfekt löparväder. Lever du det liv du verkligen vill ha, innerst inne? Eller lever du ett liv som går ut på att göra andra människor nöjda? Varför inte ta en tid och fundera över det? Det tänker jag göra.