Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Det är en mycket speciell känsla att vara ensam inne på Stadion. Nästan så man hör jublet eka mellan läktarsidorna om man lyssnar riktigt noga. Foto: Privat.
Jag har ju inte känt mig så där jättesnabb på sistone. Kroppen har förmodligen varit sysselsatt med en hel del återhämtningsarbete efter min Vasadubblett och efterföljande Portugalvecka med mängd över 100 kilometer. Men på lördag ska jag ju springa Prag halvmaraton och då kände jag att jag ville få lite fart i benen innan dess. Blev sugen på de där 40-sekundersintervallerna som jag körde med Team Stockholm Marathon i Portugal (som beskrevs i föregående inlägg) och till min stora glädje hakade min snabbfotade kompis Björn på.
Pulsdiagram som visar uppjogg, själva intervallpasset samt nedvarvning. Skärmdump från Garmin Connect.
Det första setet kändes rätt så lättjobbat och ett tag känns det fånigt att vila så pass ”länge” som 40 sekunder. Men de tankarna slår man snabbt bort längre in i passet då vilan plötsligt känns kortare än en ögonblinkning. De första 25-30 sekunderna kunde jag hålla ett rent och högt löpsteg men sista tio var det mest tungt, tungt – särskilt mot slutet. Sista intervallen startade Björn en bit bakom mig och skulle sedan försöka jaga ikapp. Men då hade jag bestämt mig för att inte släppa förbi och lyckades med den föresatsen också. Puh!
Vad har ni tränat idag!
