Är löpare hälsofascister?

”Individualism är löpningens kärna”, skriver journalisten Mona Masri i en krönika. Foto: Colourbox.

Det är många som känner sig manade att tycka till om löparboomen som pågår just nu. En av dem är kulturjournalisten Mona Masri, som i en krönika i Sydsvenskan skriver om löpartrenden som statusmarkör. Hon menar att löparen 2012 är den intellektuelle och att det är dennes springande som får oss att tala om en boom. Vidare tycker Masri att trenden är falsk eftersom den påstår sig värna om hälsan och andra klyschor fast huvudanledningen i själva verket är att det är något av ”det mest kaloriförbrännande man kan ägna sig åt”.

Men det är ju det jag alltid har sagt, fast kanske i mer positiva ordalag medan Masri är mer offensiv – vi springer för att bli snyggare nakna. Inga konstigheter. Varför skulle trenden vara falsk, ett bättre ordval hade varit mångbottnad. Löpning för mig gör gott både för skallen och kroppsformen, varför skulle man hymla med det?

Hon citerar också idéhistorikern Sverker Sörlin som har pratat i P1 om löpningen som statusmarkör för samhällets övre skikt. Sporten tar tid att utöva vilket gör att långdistanslöpning blir en prestigesak. Till och med under anställningsintervjuer kan det vara fördelaktigt att informera om att man ägnar sig åt att springa maror – det visar ju att man är en disciplinerad person som kan sätta upp och genomföra långsiktiga mål.

Men att tala om hälsofascism är väl att ta i? Och att löpartrenden skulle förstärka bilden av överviktiga som lata och odisciplinerade – det är väl att dra lite väl stora växlar på det hela? Personligen vill jag inte vara någon nerbantad hälsofascist, jag vill vara både livsnjutare och löpare. Tror att det finns gott om människor med liknande syn på löpning som jag. Jag tycker inte att folk som inte är löpare är slappa och dessutom finns det ju andra sporter som också formar kroppen på ett fördelaktigt sätt. Löpning är inte allena saliggörande.

Vad säger ni, är alla löpare hälsofascister eller har myntet fler sidor?