Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

Vansbrosimningen

Trött men lycklig maratonbloggare i mål på Vansbrosimningen 2012. Foto: Privat.

Hade hört ryktesvägen att ”det jobbigaste med Vansbrosimningen är bilresan dit och hem igen”. Nu tror jag i och för sig att det beror helt på hur mycket vattenvana och simträning i öppet vatten man har sedan tidigare, men tävlingstiden är ju ändå förhållandevis kort jämfört med klassikerlopp som Vätternrundan och Vasaloppet. Men likväl är det 3 000 meter i öppet vatten som ska avverkas och det snyter man ju inte ur näsan bara så där.

Och apropå snyta näsan så har väl knappast någon kunnat undgå att undertecknad varit kraftigt förkyld under uppladdningen inför Vansbrosimningen. Det innebar att jag knappt hunnit med någon simträning alls, än mindre i öppet vatten och iklädd våtdräkt. Och det går liksom inte att helt luta sig tillbaka på 20 år gamla meriter. Så när jag vaknade på söndagsmorgonen, med dunkande huvudvärk och ögon blodsprängda av nattens hostattacker undrade jag om jag inte var från vettet som övervägde att starta i det här loppet.

Förmiddagsfika

Förmiddagsfika i Gagnef – satt som ett smäck! Foto: Petra Månström.

Men bara tanken på att behöva repetera Vätternrundan om jag bröt klassikersviten nu gjorde att jag trots allt satte mig i bilen mot Vansbro. Planen var att genomföra loppet helt utan ambitioner, medelst lugnt bröstsim – allt för att inte fresta på hjärta och övrig kropp i onödan. Crawlande och tidsambitioner får vänta tills jag är frisk och har hunnit träna lite mer.

Några kilometer före Vansbro började bilkön och tålamodet sattes på prov. Vi rörde oss framåt i krypfart och var glada att vi hade så pass mycket tidsmarginal som vi ändå hade. En lång tids väntan senare nådde vi äntligen Vansbro och blev dirigerade till en parkeringsplats som låg nära starten men några kilometer från tävlingscentret och nummerlappsutdelningen. Så bara att börja knalla. Än så länge var vädret hyfsat – det var först när jag stod halvnaken utanför bilen och skulle kränga på mig våtdräkten som himlens portar öppnade sig. Och de öppnade sig med besked. Det bara vrålvräkte ner.

Vansbro

”Aha, är det i Vansbro de kör Vansbrosimningen?” Foto: Petra Månström.

Alla som har försökt ta på sig en våtdräkt när huden är fuktig förstår vad jag gick igenom där i ösregnet vid bilen. Jag kladdade in hela kroppen med vaselin för att underlätta påklädandet en liten aning, men det var ändå en kamp tills jag äntligen fått på mig våtdräkten – bara för att inse att den satt bak och fram. Bara att bryta ihop och börja om på nytt. Suck och stön. En unge i bilen intill ropade till mig i högan sky att ”Loppet har ju redan börjat – skynda dig!”. Det där med olika startgrupper måste man nog vara lite äldre för att fatta hur det fungerar. Hur som helst orkade jag inte inleda en dialog med junior utan kämpade vidare med våtdräkten. Till slut satt såväl våtdräkt som badmössa på plats och vi började gå mot starten, bara en dryg halvtimme kvar till start.

Vansbrosimningen

Lite manlig fägring fanns det trots allt i startområdet – det lättade upp i eländesvädret. Foto: Privat.

Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när vi kom fram till startfållan och såg läget. Frusna och nervösa simmare som desperat försökte tigga till sig en plats under främmande människors paraplyn och en energisk Friskis & Svettis-ledare som försökte få igång deltagarna inför starten. Så var det dags för startgruppen närmast före mig att ge sig iväg och jag ställde mig redan då i kön för att få en bra position inför min start. Hamnade precis vid ingången, bra! Tryckte i mig en energigel och försökte få upp värmen genom att hänga med i jympaledarens hopp- och skuttande. Det var dock ganska oskönt att hoppa barfota på grus och därför blev det en rätt så blygsam uppvärmning. Bara sekunder före start fick jag en riktigt jobbig hostattack, men det var bara att köra. Registrerade chipet nere vid stranden och sen hopp i plurret.

Sedan följde en segdragen kamp mot luftrören. Testade att crawla men började hyperventilera redan efter några tag och övergick till lugnt bröstsim. Lika bra att gilla läget. Höll mig intill bojarna på högersidan så jag kunde stanna med jämna mellanrum och hosta upp slem. Kändes varken roligt eller fräscht, men jag tog mig ändå framåt. När jag såg bojen som visade att jag simmat 1 500 meter tänkte jag att det där kunde väl inte stämma? Hade ju precis startat? Men å andra sidan går ju två tredjedelar av loppet medströms och det är lättsimmat.

Vansbrosimningen

Inför start. Foto: Privat.

Först när vi svängde in åt höger i Västerdalälven ”började” loppet på riktigt, nu kändes det att man simmade mot strömmen. Inte alls samma trygga flyt som inledningsvis, nu kom man inte lika långt för varje simtag och fick ta i lite. Visserligen var det bara drygt 850 meter simning motströms men det räckte, kan jag meddela.

Även om jag körde lugnt bröstsim så passerade jag ändå många simmare och blev inte omsimmad av särskilt många. Hade så innerligt gärna velat crawla och sen tokspurta i mål, men vågade inte chansa – tänk om något skulle hända med hjärtat? Så det blev lugnt hela vägen in i mål – och så jäkla skönt att få sätta handen på chipavläsaren och hasa uppför målrampen. Bli omhändertagen av vänliga funktionärer som bjöd på varm sportdryck och erbjöd sig att dra ner våtdräktsblixtlåset åt en – guldstjärna på det!

Vansbrosimningen

Igår gick det liksom inte att undgå att bli blöt. Ett högst omilt och ihärdigt ösregn såg till att alla deltagare var plaskblöta redan innan de ens hoppat i Vanån. Foto: Privat.

Fick den hett eftertraktade medaljen om halsen, letade upp min påse med överdragskläder och duschprylar och hoppade in i en underbart skön, varm dusch. Visserligen öste regnet ner och det var lönlöst att försöka torka sig med handduken efteråt, men det gjorde inte så mycket – jag var bara så glad över att ha klarat det. Trots igenkleggade luftrör och problem med andningen lyckades jag på något underligt vis komma in på 1:04:39. Jag hade aldrig trott på en tid under 1:15 idag men tydligen gick det ändå. Och visst hade jag i hemlighet och trots bristfälliga förberedelser drömt om en tid under timmen men det gick helt enkelt inte idag, då hade man satt hälsan på spel och det hade varit högst korkat.

Hoppade över matserveringen i målområdet och började traska mot bilen. Konstaterade att det nog skulle ta en rejäl stund att komma ut ur Vansbro – bilköerna var inte av denna världen. Och så var det också. Vi förflyttade oss 600 meter på en och en halv timme (!) Vansinnigt segt och här vill jag ge en rejäl känga till arrangören. Hur svårt kan det vara att placera ut lite poliser som kan dirigera trafiken en dag som denna, när hela Vansbro är invaderat av biltrafikanter? Det hade underlättat åtskilligt – nu var det istället djungelns lag som rådde. Folk gjorde helt tokiga manövrar, som till exempel köra i fel körfält för att komma längre fram i kön. Galet och onödigt. Och till sist ett tips från mig till andra Vansbroaspiranter: ett hett tips är att ta med sig en cykel för att enkelt och smidigt kunna transportera sig mellan parkering, nummerlappsutdelning och eventuell logi.

Vansbrosimningen

Månströmväder från början till slut. Även hemresan blev rejält plaskig. Foto: Petra Månström.

Väl hemma kunde jag konstatera att halsen svullnat upp av allt hostande. Hade också lätt feber och ännu mer blodsprängda ögon. Förmodligen hade det varit klokast att inte starta alls, men nu är det över. Och jag tror faktiskt att jag kommer tillbaka nästa år, fast då i helikopter för att slippa bilköerna…

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Fler bloggar