Petra Månström
Motionsloppen lockar främst de redan frälsta – välavlönade akademiker – och inte de som verkligen skulle behöva röra på sig. Ovan löpare under Stockholm Marathon 2013. Foto: Scanpix.
Läser en artikel som handlar om klassfrågorna inom uthållighetsidrotten. Årligen samlar stora lopp som Vasaloppet och Göteborgsvarvet in statistik om sina deltagare och trenden är återkommande: på startlinjerna saknas den grupp som behöver röra på sig mer – låginkomsttagare med kortare utbildning. Skillnaderna märks också i folkhälsostatistiken; personer med kort utbildning och lägre inkomst har i större utsträckning en stillasittande fritid. Trots träningstrenden är det väldigt många som inte rör sig många meter på fritiden – folkhälsan förbättras alltså inte.
Bloggade om det här i slutet av förra året och tog då upp problemet med de höga startavgifterna. Självklart blir deltagandet i motionslopp en klassfråga eftersom det ofta kostar en rejäl slant att få vara med. Men hur ska man då göra i ett samhälle där de redan frälsta lägger ner mycket pengar och tid på sin träning medan en annan stor grupp inte gör något alls?
I stadsdelen Gårdsten i Göteborg har Göteborgsvarvet ett projekt med vuxenträning sedan ett och ett halvt år tillbaka – det kanske vore något för andra stora tävlingsarrangörer att ta efter? Husby Marathon finns ju men fler initiativ i liknande anda behövs. Svenskarnas motionsvanor blir allt mer polariserade och för att vända den trenden behöver något göras. Behövs andra typer av lopp, kanske subventionerade, för att locka en ny typ av deltagare? Eller är det kanske något annat än just lopp som behövs – men vad i så fall?
Vad tycker ni?
MER LÄSNING: