Milspåret 2011 – race report

Kungsholmen runt sprangs i klumpiga mängdträningsskor – igår körde jag min första tävling i riktigt lätta tävlingsskor och skillnaden var enorm! Foto: Petra Månström.

Milspåret är en tävling som jag har lite blandade minnen från sedan i fjol. Då hade jag hela två harar – coach Ingmar och Frida. Ändå lyckades jag inte bättre än att landa på tiden 50:33, men då tvingades jag också till ett ofrivilligt stopp på grund av skosnören som gick upp. Det skulle bara inte få hända i år igen, så nu hade jag säkrat skorna med trippelknutar.

Kände mig lite spänd och förväntansfull hela dagen, lyckades stilla fjärilarna i magen genom peppsamtal med coach Ingmar, Sub40-Ellinor och Maria. Hade bestämt mig för att hålla ihop loppet bättre den här gången jämfört med Kungsholmen runt, att inte tappa för mycket tid runt 6-7 kilometer där den obligatoriska schackningen kommer. Tappade nästan en minut då och det ville jag inte skulle hända på Milspåret. Jag vet att det mesta sitter i min skalle – även när kroppen säger att den absolut inte kan springa snabbare och vill sakta ner så orkar man ändå hålla farten, kanske även öka lite.

Banan var annorlunda jämfört med i fjol, kanske lite backigare men den bjöd också på flera fina utförslöpor. Särskilt uppskattade jag sista kilometern som var en enda lång utförsbacke – sånt gillas av mjölksyrestinna millöparben! Efter lite löpskolning och några stegringslopp ställde jag mig i startledet långt fram (de som siktade på en tid under 48 minuter), precis bakom eliten. Pluggade in mp3-lurarna och inväntade startskottet. Hade precis som på I Form-loppet i fjol (då jag persade) lämnat pulsbandet hemma, samt stängt av autolapfunktionen på Garmin. Då skedde det av misstag – nu var det ett medvetet drag för att kunna koncentrera mig på att låta kroppen hitta rätt fart av sig själv.

Så gick startskottet och jag försökte att direkt komma in i rätt fart. Känner igen 4:40-farten sedan långintervallerna med Running Sweden, så jag tror det var där någonstans jag låg i början. Hade på mig mina nya, lätta tävlingsskor och liksom flög fram. Det kanske var att överdriva, men känslan var nästintill magisk. Hur kunde jag springa Kungsholmen runt den 7 maj i klumpiga mängdskor? Obegripligt.

Hur som helst. Första 2-3 kilometerna var lite kuperade, men sedan kunde man ta ut steget på sköna raksträckor och utförslöpor. Försökte ta rygg på olika löpare lite då och då, samt intalade mig själv att det här är jättekul. Det kommer att gå fint, det är det här jag vill göra och när smärtan kommer vid 6-7 kilometer så är det precis som det ska vara. Kände mig nästan oförskämt pigg och hade lite dåligt samvete för att jag kanske sprungit lite för långsamt i början. Någonstans efter sju kilometer satte tröskelandningen igång på allvar (kanske lite för sent?!) och loppet började ”på riktigt”. Milspåret springs ju tvåvarvsbana och det finns flera fördelar med det. Bland annat att man lär sig banan under första varvet och enklare kan lägga upp en taktik för hur man ska disponera varv nummer två.

Efter sista ”knäppen” strax före åttonde kilometern visste jag att det var flackt eller svagt utför hela vägen i mål, så jag försökte mig på en fartökning – trots att mjölksyran sprutade ur benen. Och – tro det eller ej – kilometer åtta gick på 4:38 och kilometer nio i 4:27! Alltså det som i fjol var min tävlingsfart på 5 km eller snabbare. Fantastiskt skönt att kunna klara detta – här känner jag att min mentala uppladdning betydde oerhört mycket.

Sista biten gick helt på vilja. Tittade på klockan för första gången under loppet och såg att den stod på 46 någonting. Oj oj oj! Nytt pers på gång alltså. Kanske till och med under 47? Jag ökade och ökade, men nu började benen säga ifrån på allvar. Det var ingen estetisk löpning där på slutet, men strunt samma: jag kunde i alla fall ro hem ett nytt, prydligt pers på 47:16!! Det innebar en 43:e plats av 405 i klassen Damer Motion 10 km och en snittfart på 4:42 min/km.

Det vi tar med oss till nästa lopp är att kroppen klarar mer än man tror, att en stor del av prestationen görs inne i huvudet och att ingen kilometer får ”slarvas bort” under ett millopp. Nyckeln till framgång verkar vara att gå ut lite långsammare än tänkt ”marschfart”, sedan hålla tänkta tempot fram till 8-9 kilometer då man försöker sig på en ökning som då är mentalt lättare eftersom målet är nära. En bra millöpare blir man helt klart av att springa millopp, så det är bara att tävla på så borde väl fullträffen komma snart. Ska ju inte hymla med att jag är sjukt sugen på att komma under 45 minuter, men inser att de där dryga 2 minuterna är tuffa minuter.

Men nu tänker jag glädjas åt nya milperset ett par dagar, samtidigt som jag packar för Göteborg och lördagens Varvet! Fler som ska springa? Eller kanske några av er som körde Milspåret igår? Hur gick det?