Petra Månström
Lyckades frambringa ett glädjeskutt under den klassiska Vasaloppsmålportalen igår. Foto: Privat.
Så, då har jag landat i Stockholm igen efter helgens äventyr i Dalarna.
Snacka om urladdning som föregicks av en intensiv och lite improviserad planering eftersom jag så sent som förra helgen bestämde mig för att verkligen köra loppet. Har varit lite tveksam till start eftersom Swissalpine Marathon tog mycket på kroppen, men så kom den där Facebookkommentaren från Jonas Buud och så var saken klar.
Och nu står jag här med en medalj och nio tuffa mil i kroppen. Det känns förstås, både här och där. Framför allt baksida lår har fått sig en rejäl omgång, men det jag är mest nöjd med är att jag i stort sett kunde ”springa” under hela loppet. Det var bara i backarna jag gick, annars försökte jag frammana något slags löpsteg även om det mot slutet gick segare än kola. Stort tack till arrangören som höll bra koll på mig under loppet, hörde mitt namn ropas ut vid varje kontroll jag passerade och det betydde förstås mycket för motivationen. Vi som sprang UltraVasan 90 kom ju inte direkt i stora klungor, så det fanns nog gott om tid för speakern att kolla in vem som var på g härnäst…
Har så mycket jag vill dela med er, så det kommer att komma en rejäl UltraVasan-roman i flera delar. Så håll utkik! Tack till er läsare för all fin pepp och uppmuntrande tillrop här på bloggen och i mina andra kanaler. Och live längs banan i lördags förstås! En annan som ska ha tack är min fina support som följde mig under loppet och tog bilder, langade kaffe med mjölk, Gott & Blandat, torr ylletröja och annat livsviktigt för en ultralöpare…
Som sagt, ultraromanen kommer inom kort!