Petra Månström
Mör men lycklig efter en dag i italienska alpbyn Livignos pister. Gott om nysnö idag så mot slutet av dagen blev det puckelpistliknande förhållanden i backen. Foto: Privat.
När doktor Dan kom med domen i början av december i fjol: ”du får inte springa på en månad”, då kände jag mig riktigt, riktigt låg. Löpningen hade ju varit min grej, min frizon, mitt andrum. Det var ju så skönt att slippa hålla på att boka en massa gruppträningsklasser utan bara ta på sig skorna och dra iväg. Men nu var det bara att gilla läget. Så jag rotade fram spinningskorna ur garderoben och anmälde mig till de där klasserna som såg roliga ut. Som till exempel de pulsbaserade passen där man utrustas med pulsband och sedan kan följa sin puls på en projektorduk bredvid instruktören, helt anonymt förstås. Så himla roligt, visade det sig. Och som jag svettades och som jag tog i! Hasade ut ur spinningsalen helt manglad och ville bara göra om det snart igen.
Så har jag kört en hel del i gymmet, slipat på basövningar som knäböj, marklyft, axelpress och bänkpress. Sett hur utvecklingen har gått framåt och känt kicken att inte längre vara så himla svag. Och nu befinner jag mig i italienska Alperna där jag åker telemark dagarna i ända. Ni vet den där norska åktekniken där man går ner i ett djupt utfallssteg i varje sväng. Riktigt, riktigt jobbigt men också galet roligt. Sju, åtta svängar i dessa högt belägna pister så skakar låren och flåset går på högvarv. Sjukt effektiv intervallträning, med andra ord och muskler som jag knappt visste att jag hade aktiveras.
Kommer på mig själv med att anmäla mig till spinningpass i nästa vecka när jag är hemma igen. Borde jag inte testa att springa mer istället? Jo, det ska jag. Jag vill det. Har en mara i april att tänka på dessutom. Men den alternativa träningen kommer garanterat att få mer plats i mitt liv framöver. Den kanske rentav blir mer än alternativ. Det kanske är löpningen som blir alternativ..? Det känns helt enkelt inte som hela världen att inte kunna springa…