Sigrid: ”Jag klarade maran på bara ett långpass i veckan”

Sigrid Westman, 36, inspirerades av sin sportiga man att börja träna. Nu är hon helfrälst löpare. Foto: Privat.

Har det stora nöjet att presentera ett gästblogginlägg från Veckans löpare, Sigrid Westman.

”Jag är 36 år och hade knappt tränat någonting tills jag mötte min sportiga man för 16 år sedan, även om jag alltid har älskat att titta på alla löpgrenar när det var friidrott på tv. Till slut lyckades väl min man få i gång mig och jag började klättra och jogga. Jag vill minnas att mitt första lopp var Tjejmilen för kanske 14 år sedan, tiden var knappast minnesvärd.

Efter det blev det väl uppehåll ett tag igen, tills jag bestämde mig för att prova Stockholm Halvmarathon i september 2003. Då var jag faktiskt gravid, min dotter föddes i april 2004! Loppet gjorde jag på någonstans runt 2:08. Ingen höjdartid men jag minns att jag var stolt över att jag hade klarat det och att jag trots allt kände mig oväntat pigg efter målgången. Under tiden hade min pappa börjat springa maror. Han sprang sitt första lopp i Stockholm, trots att han bor i Nederländerna. Jag tyckte det var så coolt! Så sakteligen kände jag att jag också ville testa att springa ett maratonlopp…

Jag bestämde mig för att springa Jubileumsmarathon i Stockholm 2012 tillsammans med min pappa. Han hjälpte mig lite med ett träningsprogram. Jag sa att jag inte ville springa mer än 1 gång i veckan, för jag ville ha tid över till min familj, kompisar, klättring och yoga. Så jag satsade på enbart långpass på söndagar, men seriöst. Tror inte jag missade ett enda pass. Minns att jag sprang mitt näst längsta pass på 33 kilometer samma dag som ordinarie Stockholm Marathon gick. Då när det var typ 2 grader, regn och orkan. Men jag kände mig så stark och lycklig under det passet! Kom hem sjungandes och på strålande humör.

Jag märkte under mina långpass att jag verkligen njöt av löpningen och utmaningen att springa allt längre. Jag tog mig i mål trots att jag gick i väggen vid 38 km. Tiden var 4:21:33 – ändå inte så tokigt för någon som bara springer ett långpass i veckan! Fast jag tror att det hjälper att jag cyklar till jobbet varje dag. Jag fick mersmak direkt och anmälde mig raskt till vanliga Stockholm Marathon 2013 för att se om jag kunde göra det snabbare. Med i princip samma träningsupplägg tog jag mig i mål på 4:02:34 i år. Jag njöt hela vägen och kunde öka de sista två kilometrarna. Vilken härlig känsla!

Så nu är jag fast. Har även sprungit halvan i år (1:49:52 – dock i en kompis namn och mitt härligaste lopp hittills, kändes som ”a walk in the park” hela vägen) och Lidingöloppet 30 km (på 2:55:49 och jag var besviken, det loppet kändes aldrig kul). Läser bloggar och tidningar om löpning och drömmer om att en dag bli en riktig vass löperska… Närmaste mål är att se om jag kan komma under 4 timmar i Rotterdam, i april 2014. Sedan har jag också redan anmält mig till Göteborgsvarvet och det vore kul att sätta 1:45 där… Jag har precis börjat öka antalet pass till 2-3 ggr i veckan. Fast fortfarande inga intervallpass, backträningar eller dylikt. Jag ”bara springer”.

Nuförtiden åker löpardojorna alltid med i resväskan. Likaså denna vecka när jag var på tjänstresa i Köpenhamn. I onsdags fick jag tid till en riktigt fin eftermiddagsrunda. Jag kände mig pigg och stark i kroppen och kunde enkelt hålla ett tempo på strax under 5:00 min/km – vilken skillnad när det inte är några backar! Underbart väder. Jag ville springa förbi Den Lille Havfrue, ta en runda runt Kastellet och förbi Tivolit.

På vägen till Den Lille Havfrue sprang jag ifatt en ”transportlöpare”, sedan höll vi nästan exakt samma tempo ett tag. Jag tyckte det kändes lite småpinsamt att vi hamnade så nära varandra, så jag försökte hitta en annan väg men insåg fort att jag var tvungen att springa upp mot kajen igen för att inte missa turistattraktionen. Så jag skuttar fram precis när ”transportlöparen” springer förbi. Då säger jag hej och han säger ”vilken bra fart du håller!” (typ, det var ju på danska). Vi börjar snacka. Han är på väg hem, en tur på 11 km. Samma avstånd som det är för mig att springa eller cykla hem från jobbet i Stockholm, berättar jag. Vi springer ihop någon kilometer och han tipsar mig om några rundor, han tycker också jag ska ta en runda runt Kastellet. Sedan springer vi vidare åt varsitt håll. Även för mig blev det 11 km. Det tyckte jag var en riktigt festlig löparupplevelse. Att få upptäcka en stad springandes, i fantastiskt väder, känna sig stark och pigg och dessutom få sällskap en stund och konversera med en okänd löpare på vägen. Det är lycka!

Nästa morgon vill jag ut igen, trots att jag har huvudvärk, och det är mörkt och regnigt. Men jag tänker att lite frisk luft kanske kan bota huvudvärken. Känner mig dock lite stressad för jag ska hinna tillbaka i tid och hittar inte någon riktigt rolig väg i mörkret. Jag börjar titta på klockan för att se om det kanske är lika bra att vända hem och är inte fullt uppmärksam på vad jag har framför mig. Och inte hade jag sett det på avstånd heller, i gryningen och regnvädret, att jag är rakt på väg in i en järnkedja mellan två låga pelare. Vilken smäll!

Jag tror det måste ha sett ut som värsta Hollywood-stuntögonblicket för jag springer ju verkligen i fullt fart in i den där jäkla kedjan. Ramlar, slår i armbågen och rullar runt. Ont gör det också men jag känner samtidigt att det kunde ha gått mycket värre så jag kan verkligen skratta åt det. Så himla dumt! Men nu sitter jag här på kontoret med två gigantiska lårkakor, ett stort sår på armbågen och en stel nacke och rygg. Och ändå hoppas att jag i alla fall kan springa min långrunda på 2 mil på söndag utan problem…”