Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
UltraVasan 2014, en sann höjdpunkt för en äventyrsmotionär. Foto: Vasaloppet.
I onsdags var jag i Göteborg och höll ett mycket uppskattat föredrag under Göteborgsvarvets stora föreläsningskväll. Efter mitt framträdande kom det fram flera personer som ville tacka mig för att jag förespråkar en sund inställning till det här med träning och prestation.
De hade fått nog av flera års ”hetsträning” som resulterat i skador och en känsla av att inte räcka till. Nu hade de hittat ny motivation och kallade sig för ”äventyrsmotionärer”. Njöt av sin träning och vad den gjorde med kroppen. Njöt också av att hela tiden se nya platser och testa nya tävlingsupplägg. Slippa ha ett gammalt pers att behöva slå och bara kunna fokusera på glädjen och välmåendet i att röra på sig. Nu skippade de ännu ett asfaltsmaraton till förmån för swimrun, cykellopp och terränglopp – i Sverige och utomlands. Det var underbart att se hur entusiastiska de var och deras återfunna träningsglädje var oerhört smittsam. Det gläder mig att se att fler och fler verkar överge prestationsångesten till förmån för lustfylld träning. Det här mejlet trillade in tidigare idag:
Hej Petra,
jag är en amatörmotionär på relativt hög nivå med ca 6 tuffa pass i veckan inom det mesta, med ambitionen att alltid prestera bra inom crossfit, Tough Viking etc. Sista året har jag som du skriver börjat se träningen mer som aningen mer prestationslös njutning istället för tvång och unnar mig mer frekvent både en större mängd mat, fortfarande dock hälsosam, och en och annan sovmorgon istället för att köra ett burpee-maraton. Och detta med i stort sett samma resultat/tider och antal reps etc som tidigare. Kort sagt, jag håller med och bra skrivet.
Peter
Jag blir genuint lycklig av att läsa sådant här. Äventyrsmotionär är det nya! Livet är ju ett äventyr, så varför inte äventyra också i sin träning? Vi kan göra det på olika sätt och alla gör ju som de vill. Men det här är ett upplägg som verkar gå hem hos många och det är så roligt.
