Insikt

Igår insåg jag hur lyckligt lottad jag är som har lärt känna så många fina människor genom löpningen. Foto: Privat.

Låt mig säga det med en gång: jag tycker om att ha kontroll, åtminstone på vissa saker i livet. Som till exempel min träning. Ett tag trodde jag att om jag inte körde två tuffa intervallpass i veckan så skulle jag stagnera i utvecklingen. Nu inser jag att det jag gjorde genom att pressa in en massa tuff träning varje vecka var att långsamt såga av grenen jag satt på. Det hände inte mycket med mina tider och jag kände mig ständigt trött och sliten.

Har tänkt en hel del på det som Markus Torgeby berättade i intervjun i Maratonpodden, om  att hans tränare tvingade honom att springa intervaller varje dag och att han ständigt kände sig sliten och nertränad. En enda gång, när han reste bort med familjen, fick han träna lite lättare och när han kom hem igen var superkompensationen ett faktum. Han sprang ett testlopp på 2 000 meter och tiden, 5:50, var snabbare än bäste svensk det året. Det säger ju egentligen allt. Är man ständigt trött, halvskadad och omotiverad är det svårt att prestera. Hur Markus trots detta lyckades göra de tider han gjorde är väldigt imponerande.

Jag har också haft perioder då kroppen har känts ”nollställd”. Det har varit oerhört jobbigt mentalt då min kropp ju till stor del är mitt ”arbetsredskap”. Men för hälsans skull måste man ändå våga släppa på kontrollen och vila. Fast träningsabstinensen får det att krypa i hela kroppen och fast man känner sig slapp och otränad. För det är man inte, men det är svårt att inte hänga upp sig på alla tankar som kommer farande vid sådana tillfällen. Det jag vill säga med det här inlägget är att våga stanna upp och tänka efter ibland. Många gånger kan en promenad, ett jympapass eller rätt och slätt vila vara det bästa du kan ta dig för – istället för att dunka tusingar tills det ringer i öronen. Våga prova så kommer de fina resultaten snart, jag lovar.