Annons

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

malgang_swiss_655

Bara några meter kvar tills jag korsar mållinjen inne på Vaillant Arena i Davos. Det känns galet overkligt och tårarna sprutar. Foto: Swissalpine.

Det har nu gått några dagar sedan den där galna urladdningen i schweiziska Alperna. Det där sanslöst långa bergsultraloppet över åtta mil där man inte bara avverkar två maraton utan också passerar två alptoppar à 2 700 meter.

Eftersnacket handlade mycket om banan, som enligt insatta var den tuffaste på länge. Det märks också på Jonas Buuds segertid (ja, denna fantastiska människa tog hem sin åttonde seger i Swissalpine Marathon i lördags) som var cirka en kvart över fjolårets segertid. Lägg ovanpå detta ett väder som inte var nådigt – ösregn i princip från start – och man kan lätt räkna ut att det här skulle bli en rejäl pannbensutmaning.

Skärmavbild 2014-07-29 kl. 15.30.23

Start och mål i Davos på 1 538 m ö h, banans högsta punkt är Sertigpass på 2 739 m ö h. Skärmdump från Garmin Connect.

Jag ska försöka beskriva hela äventyret så gott det går, i text och bild. Det är många intryck så det kommer att bli ett par inlägg innan jag är framme vid den känslofyllda målgången i Davos. Den där målgången då jag inte längre kunde hålla tillbaka min gränslösa glädje över att ha klarat av den här utmaningen. Fast jag har tvivlat och flera gånger funderat på att byta till den kortare distansen (K42 från Bergün till Davos) så blev det till slut en start i K78-klassen. Officiellt är den 78 kilometer men under loppets gång började jag ifrågasätta schweizarnas sätt att mäta sträckor på. Min Garmin stannade på 81,94 km i mål och flera andra deltagare intygade om att loppet är en bra bit längre än 78 kilometer.

swissalpine2

Bara minuter kvar till start. Fjärilarna i magen slår dubbelvolter. Foto: Privat.

Jag var väldigt orolig inför sänggåendet på fredagen. Fjärilar i magen och sista minuten-oro över utrustningen. Vilka skor ska jag ha, var det en miss att inte ta med terrängskorna? Hur många bars och gelförpackningar ska jag ha med mig och vågar jag göra som de flesta andra och skicka en ryggsäck med ombyte till Bergün eller lyssna på min malande oro kring detta och istället ta med allt jag behöver direkt från Davos? Det blev det sistnämnda: vattentätt förpackad fleecetröja, underställströja och tumvantar att ta på uppe vid Keschhütte, två liter Resorb i vätskeblåsan samt fyra geltuber och fyra bars. Lade fram tuben med Sportslick (kräm att smörja in fötterna med för att undvika blåsor och skavsår) och solkrämen, sedan släckte jag lampan.

Uppstigning 04:30 och smörja in ansikte och armar med solkräm – och fötterna med Sportslick. Sedan iväg till frukosten som öppnade kl 05:00 och trängas med en massa andra stirriga löpare. Man kunde ta på stämningen i frukostmatsalen, det var mycket adrenalin och nerver därinne. Sedan skulle fotograf Fredrik fotografera min nummerlapp och mina insmorda fötter innan det var dags att ta sig till starten vid Vaillant Arena som behändigt nog bara låg ett par hundra meter från hotellet.

swissalpine3

Strax före start för deltagarna i klasserna K78, C42 och K30. Foto: Petra Månström.

Här var det också gott om stirriga löpare som ömsom tog bilder på varandra, ömsom köade till bajamajorna och ömsom fixade med skosnörena. Också här kunde man ta på stämningen, det var inget snack om att folk var laddade och ganska oroliga inför det som komma skulle. Flera gånger hörde jag speakern i högtalarna prata om ”Der Königdistanz” som alltså var K78. Åtta plågsamma mil i till stora delar högalpin miljö. Skulle jag klara av det här, var jag tillräckligt stark mentalt och var jag tillräckligt bra tränad? Så går startskottet och jag börjar springa. Skorna, ett par mycket väldämpade Asics Nimbus som jag sällan springer i, känns klampiga och tunga. Kroppen yrvaken. Jag blir rädd. Varför känns det så jobbigt – så här tidigt?

Fortsättning följer inom kort… Stay tuned!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv