Petra Månström
Marie Sandberg är en småbarnsmamma som har lyckats kombinera jobb och familj med målmedveten träning. Debutmaran gjorde hon nyligen på 3:08. Foto: Privat.
Veckans löpare heter Marie Sandberg, är 32 år och jobbar som sjukgymnast i Katrineholm där hon bor med sin familj. Hon har en sambo som heter Rickard och två barn, August 6 år och Irma 3 år. Dessutom har familjen hamstern Molle, en gladiatorhamster som brukar träna armgång i burtaket!
Hur kom det sig att du började med löpning?
– Jag fick för mig att jag skulle springa ett populärt lopp här i Katrineholm som heter KK-joggen (döpt efter lokaltidningen, Katrineholms-Kuriren). Jag ville ställa upp i motionsklassen på 5,1 km. Vid den här tiden behandlades jag för ätstörningar och hade endast tillåtelse att springa 30 minuter två gånger i veckan, men som jag njöt av de där löprundorna! Det kändes mycket friskare än de oändliga promenader jag ägnat mig åt innan. Jag tror att det här var 2003, när jag var 22 år.
Vad hade du för träningsbakgrund innan du började springa?
– Jag var hästtjej så jag var van att hålla igång hela dagar med tungt arbete. Man tränar ju även konditionen vid ridning och så var jag van att springa och leda nybörjare. Men det var inte så att jag mätte min träning på något sätt, inte i meter och minuter i alla fall. Allt kroppsarbete kom liksom på köpet kan man säga. Efter tiden med hästarna kom några år med typ Friskispass och som sagt, promenader…
Minns du ditt första lopp? Vilket var det och hur var det?
– Mitt första lopp var KK-joggen 2003, jag sprang 5,1 km och trodde jag skulle dö! Jag tog ut mig fullständigt och ramlade ihop efter mållinjen. Jag sprang på strax över 22 minuter och kom tvåa, det gav helt klart blodad tand!
Hur har din inställning till löpningen förändrats sedan du började? OM den har förändrats alltså.
– Jag är mer ödmjuk inför löpningen och inför min kropp som är det redskap jag har. Om träningen kanske ändå i början var ett sätt att förbruka energi och hålla kontroll på mig själv, så är det nu så att tar hand om mig själv mycket bättre för att kunna prestera det jag vill. Jag är mer noggrann med pre- och rehabövningar och ser verkligen till att få i mig tillräckligt med energi – bra energi! Jag ser mer långsiktigt på saker och ting och har mycket lättare att ställa in ett pass om förutsättningarna ändras, för att inte riskera att förstöra för mig själv. Nu har jag ju även övergått en del till triathlon och då blir ju löpningen en av tre grenar, där det ingår mycket planering för att få kroppen och huvudet att fungera. Löpningen är också mer nyanserad för mig. Det finns hatpass, men jag kör dem ändå för att jag är tydlig med vad jag har för mål. Men det finns även rena njutningspass!
Var hittar du inspiration?
– Det är helt klart tävlingsmänniskan i mig! Om jag inte tävlade tror jag att jag bara skulle jogga en sväng då och då. Jag älskar att mäta tider, sträckor, placeringar, förbättringar… Känner jag att jag inte alls har lust med något träningspass så tänker jag på nästa mål jag har satt upp och då kommer jag iväg. Sen, när jag väl kommit ut, ger själva passet i sig inspiration. Jag vet också att löpningen fungerar som avkoppling för mig, jag blir en mycket bättre mamma till mina två små barn när jag tränar regelbundet.
Dina favoritskor att springa i?
– Helt klart ett par Asics Gel-Lyte 33, som jag faktiskt vann på din blogg. Jag är jätteglad över att jag vann dem, för annars hade jag aldrig vågat prova ett par så pass lätta skor, men så länge jag springer i dem så håller sig min trilskande höft i schack (peppar, peppar…)
Framtida löparmål?
– I många år hade jag som mål att komma under 40 min på milen, men nu har jag gjort flera sådana lopp varav det bästa på 38,22 så nu är det dags för nya mål. Känner mer och mer att jag trivs bättre på längre distanser, så där vill jag utvecklas. Nyligen klarade jag min första mara, Vintermarathon i Stockholm, på 3:08. Nu funderar jag på om under tre timmar är realistiskt.
Dina tre bästa tips till folk som är sugna på att börja springa?
– Skaffa bra kläder och ta inte på dig för mycket! Jag fattar att folk som springer i tunga munktröjor och mjukisbyxor inte tycker att det är så himla kul. Ställ inte för höga krav på dig själv – det kommer inte att funka att börja med en målsättning på löpning fyra gånger i veckan eller så, det kommer bara att kännas som ett tvång. Till sist: våga springa med någon som är mer rutinerad än du är. Snabba löpare kan faktiskt anpassa tempot och det är kul att bli peppad av någon som kan ge en massa tips och råd.
Marie bloggar om familjelivet och träningen på http://nissetroll.blogspot.com
