Petra Månström
På lördag är det urpremiär för ett alldeles nytt lopp i Sverige, nämligen UltraVasan. Man kan antingen springa de nio milen från Sälen till Mora, eller välja halva distansen från Oxberg till Mora.
Har länge suttit på en startplats i UltraVasan 90, alltså den längre distansen, och velat hit och dit över hur jag ska göra. Funderat på om det är för tätt inpå Swissalpine-urladdningen i slutet av juli. Funderat på om jag mentalt är redo för ett nytt ultralopp. Det som har lockat är att det är urpremiär och att loppet ju faktiskt går på en bana som jag redan har nosat på, 2012 genomförde jag ju min galna Vasaloppsdubbel…
Men så fick jag följande kommentar från ultrakungen Jonas Buud (som för övrigt vann Swissalpine Marathon för åttonde gången i år) när jag luftade min oro på Facebook:
”Swiss var ju bara träning inför UltraVasan. Klart att vi ses i Sälen (och i Mora).”
Och ja, vad säger man då? Efter den kommentaren kände jag att saken var klar. Motivationen återvände, jag började ställa in mig på att beta av ännu en ultra – den här gången i fäders spår och över nio mil. Hoppas att träningen inför Swissalpine finns kvar i kroppen och att skallen också är med mig på lördag kl 05:00 då jag förhoppningsvis ska stå på startlinjen i Sälen. Det kommer att bli ett galet äventyr och jag tänker försöka genomföra loppet på glädje, utan några som helst tidsambitioner. Jag tänker ta det lugnt, lyssna på kroppen och ha en fantastisk dag i spåret.
Börjar inse att längre distanser passar mitt sinnelag (och min kropp) bättre. Som gammal friluftsnörd och fjällvandrare är jag van att vandra långa sträckor och vara ute hela dagen. På så sätt påminner dessa ultralopp mig mer om sådant jag har lärt mig älska sedan barnsben snarare än de där kortare loppen där man ska dunka milen så snabbt det bara går.
Hur som helst. Hoppas att jag får vara frisk så att jag kan ta mig till Mora på lördag. Vilket galet härligt äventyr det ska bli! Hoppas ni vill hänga med…