”Svenska elitlöpare är för veka”

Jag hade den stora förmånen att få byta några ord med svenske rekordhållaren i maraton, Kjell-Erik Ståhl, under träningsveckan i Monte Gordo i våras. Idag står sig fortfarande hans tid 2.10.38 från VM i Helsingfors 1983 – på bilden till höger kämpar han om bronsmedaljen med regerande OS-mästaren Waldemar Cierpinski, DDR. Foto: Petra Månström (vänster) och Marathon.se (höger).

28. Smaka på siffran. Det var Kjell-Erik Ståhls vilopuls som elitlöpare i maraton. Tror baske mig att till och med självaste Gunde Svan hade ett par slag högre när han var som bäst. Kjell-Erik är en levande legend och det var ett stort nöje att få träffa honom under träningsveckan i Portugal tidigare i år.

I senaste numret av Runner’s World har Claes Åkeson intervjuat den nu 64-årige Kjell-Erik och det är mycket intressant läsning. Bland annat menar maratonlegendaren att många av dagens elitlöpare saknar hårdheten och inställningen som krävs för att verkligen bli riktigt bra och kunna hävda sig internationellt.

Som exempel tar han en löpare som var lovande på 90-talet och hade gjort runt 1.04 på halvmaran. Man hade stora förhoppningar på hans maratonsatsning och efter Stockholm Marathon frågade Kjell-Erik honom hur det hade gått:

”Nej, jag var tvungen att bryta vid 30 kilometer”, svarade löparen.

”Va fan”, sa Kjell-Erik. ”Vad hände, blev du skadad eller?”

”Nej, jag fick kramp”, sa löparen.

”Kramp…”, sa Kjell-Erik lite undrande.

”Ja, jag fick kramp i ena vaden.”

”Nej, men vad i helvete. Kramp i vaden, det ska man ju få. Det är ju inget skäl för att bryta. Så länge du inte har kramp i hela kroppen så får du ju för fan inte bryta.”

Fenomenet Kjell-Erik Ståhl tränade aldrig på bana, han sprang alla sina pass – inklusive intervallerna – på skogsstigar och cykelvägar. Inte helt olikt coach Ingmars träningsfilosofi, kom jag att tänka på. Vi har ju kört massvis av spyjobbiga pass på slingor i Stadsskogen som han mätt upp och vem vet, kanske är det Ingmars coola old school-tuffa träning som hållit mig skadefri och byggt min löparglädje?

Vad säger ni andra, håller ni med Kjell-Erik? Var elitlöparna hårdare förr?