Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Maratonbloggaren tillsammans med hararna Frida och coach Ingmar på startområdet vid Sjöhistoriska museet. Foto: Privat
Igår kväll var det ett millopp som gällde för mig. Med långpass med fartökning i benen sedan i söndags hade jag inga förhoppningar om stordåd, men hoppades ändå kunna ta mig under 50-minutersstrecket.
Efter en trevlig bilfärd full av löparsnack landade jag och coach Ingmar på Milspårets startområde intill Sjöhistoriska museet och sammanstrålade med Frida – tillsammans bildade vi Team Maratonbloggen.
Ur högtalarna strömmade underbara nostalgitrippar från Erasure och förutom att väderleken var något kylslagen och rå kändes det bra. Jag och Ingmar joggade upp i ungefär 2 kilometer och avslutade med löpskolning och några stegringslopp.
Nu var det snart dags för start och tyvärr var vi lite sena in i startfållan och hamnade längst bak. När startskottet gick och löparna började röra på sig märkte vi att vi verkligen hamnat fel. Det var väldigt trångt och helt omöjligt att springa på i planerad fart (strax under 5:00 min/km). Istället gick första kilometern på alldeles för långsamma 5:25 minuter.
Efter att ha kryssat runt och trängt sig förbi en hel massa löpare kunde vi äntligen sträcka ut steget och kilometer nummer två gick på 4:56. Sen infann sig flytet och nästkommande kilometrar gick på 4:38 respektive 4:49. Ingmar och Frida gjorde ett kanonjobb med att peppa mig uppför den småknixiga banan.
Flåset tilltog, mjölksyran började pumpa men det kändes ändå någorlunda uthärdligt. Och vad händer inte då? Jo, mina SKOSNÖREN GÅR UPP! Fan, fan, fan. Vi blir tvungna att stanna och knyta trippelknutar på mina skor. Vips har vi tappat många dyrbara sekunder. Den här incidenten gör att vi tvingas starta om igen från stillastående och självförtroendet får sig en rejäl knäck. Hur ska vi kunna hämta upp det här? Sub 50 känns plötsligt väldigt fjärran.
Kilometer nummer sex går på långsamma 5:13 och sedan tar jag mig sakta upp ur skosnöresvackan med kilometertider på eller strax under fem minuter. När vi passerar Djurgårdsbron har jag mjölksyra upp över öronen och flåsar högljutt. Frida peppar och peppar, jag försöker lyssna och öka, Ingmar säger att jag har ett fint och högt löpsteg, håll i sista nu bara, snart är det över.
Flås, flås, flås. Blodsmak och tunga ben. Det känns som att jag springer i sexminuterstempo även om det går snabbare. Ingmar ökar lite och Frida hojtar att jag ska hänga i rygg på honom. Jag försöker komma ikapp men benen vill inte mer nu. Sakta men säkert närmar vi oss mål, men jag känner på mig att sub 50 är utom räckhåll nu. Nu är det bara att hänga i hela vägen hem.
Målet dyker upp framför mig och en löpare i röd tröja kommer ifatt. Nu jäklar ska jag spurta! Ingmar och Frida kliver av och skriker åt mig att köra järnet sista nu. Får nya krafter på något outgrundligt sätt och lyckas få till en spurt à la Bolt in i mål. Sprint är helt klart min grej – gjorde ju faktiskt en bra bit under 13 sekunder på 100 meter i min ungdom. Efter målgången faller jag ihop i en hög och någon räcker mig en flaska blåskimrande Powerade som jag glupskt kolkar i mig.
Nettotiden blir irriterande långsamma 50:39, vilket innebär en hedrande 75:e plats av 319 fullföljande i Damer Motion. Vetskapen om att jag hade kunnat göra under 50 om vi bara fått springa i rätt tempo ända från start och om skosnörena varit ordentligt knutna är frustrerande – men jag är ändå nöjd med att ha fått till ett riktigt bra snabbdistanspass så här veckan inför maran.
Pratade med flera andra löparbekanta efter loppet som också var rejält besvikna över sina prestationer. Tydligen var det här en lågtrycksdag för många, men som bekant är det ju bara att bryta ihop och komma igen.
Skärmdump från Garmin Connect.
Milspåret i siffror:
Sträcka: 10 km
Tid: 50:39
Snittfart: 5:03 min/km
Snittpuls: 173
Maxpuls: 182
Kcal: 752
Nu är det fullt fokus på maran! Och tack Frida och Ingmar för ett kanonjobb med harningen och uppmuntran i form av lakrits. Jag kände mig som en superstjärna i spåret!
