Annons

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

Per Åström

Per Åström under New York City Marathon 2009, vid 37 kilometer där han stannade och hälsade på familjen. Foto: Privat.

På 18 månader gick Per Åström helt över från dämpade löparskor till barfotaskor. Här är hans historia om vad som drev honom till att byta, vad det gav och varför han tycker att fler borde göra detsamma:

Lidingöloppet 2010 var riktigt plågsamt…

Det var mitt eget fel: tack vare cykelpendling till jobbet var hjärta och lungor i fin form men jag löptränade inte och det fick jag lida för. Jag fick gå långa bitar i loppet och efteråt…. Smärtan! Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle bli bra igen, så ont hade jag i benen. Det tog veckor innan jag fick tillbaka mesta av rörligheten. Efter det slängde jag skorna på hyllan.

Först under våren 2011 blev jag lite löpsugen igen. Eftersom mina gamla skor var slitna av några års träning och några lopp (bland annat två maror) tänkte jag prova ut nya skor för att få en bra start, medveten om skotillverkarnas och butikernas rekommendationer.

Och just det där med skorna var någonting som alltid gnagt i mig när det gäller löpning: trots noggranna val med utprovning på löpband och så har jag alltid haft lite problem med löpträningen. Springa en gång i veckan har gått bra, två också, men så fort jag har kommit upp på tre pass i veckan eller för långa pass (över en mil) började mina benhinnor ömma och göra ont. Längre lopp sprang jag medveten om att det skulle krävas lång vila efteråt för bli återställd. För att slippa onda benhinnor hade jag testat mycket, bland annat olika skor, massage, uppvärmning+nedvarvning, liniment, varmt/kall-behandling för att öka cirkulationen, kortare pass och stretchning men utan framgång. Men oavsett har det bara fungerat med en träningsdos på maximalt två pass i veckan på runt 8-9 km.

När jag den här våren gick in i en löpskobutik för min omstart kände jag efter ett tag avsmak. Så många skor, så mycket teknologi och så mycket design bara för att springa och ändå hade jag egentligen aldrig varit 100% nöjd. Jag menar Gel-3020, Lunarlonmellansula, Dynamic Support, mellanfotsförstärkning i Flywire-design, Strategiskt placerade förstärkningar, Cushlonmellansula, Zoom Air och torsionsystem hit och geofit dit. Behövs det verkligen?

Ungefär samtidigt fick i ett annat sammanhang höra att det fanns helt odämpade, platta skor att springa i också. Det lät helt sjukt, men när jag googlade lite fick jag se något ännu sjukare: Vibram Five Fingers: tåstrumpor med någon slags sula under?! När jag läste på mer upptäckte jag att det fanns en ganska stor folkrörelse med människor som sprang barfota eller i helt odämpade skor, något jag trodde var mer eller mindre omöjligt längre sträckor eller på hård asfalt. Men visst lockade tanken: att slippa fundera över skor och ändå kunna springa utan skador? Det var tillräckligt lockande för att jag skulle köpa några odämpade skor med zero drop (utan uppbyggd häl) och testa, medveten om att det krävdes en annan löpteknik men vadå – på grund av mitt långa uppehåll kunde jag lika gärna prova något nytt nu när jag skulle tillbaka igen.

Min första runda i nya skorna blev ungefär två kilometer. Så här efteråt förstår jag att det var ungefär 1500 meter för långt och det gav mig grym träningsvärk i vaderna. Men den tydligaste känslan var ändå att det kanske skulle funka det här: träningsvärk är en sak, ont i leder, hinnor, ligament eller senor är en annan och svårare att komma åt. Muskler går relativt fort att bygga…

Under hösten 2011 ökade jag på sträckorna, träningsvärken blev mindre för varje gång och målet var Hässelbyloppet 10 km i oktober. Sprang 1-2 ggr per vecka. Tyvärr stukade jag foten i ett annat sammanhang så det blev inget lopp. Istället fortsatte jag nöta teknik och träna på det nya steget. För att få ett bra steg tänkte jag mycket på kadensen för att få ett steg där jag landade på fram- eller mellanfoten. Jag tänkte mer på min hållning och på att jag var avslappnad i kroppen än tidigare och mantrat var hela tiden ”kortare steg, fler steg, landa rätt”. Ungefär 180 steg per minut eller tre steg sekund siktade jag på efter vad jag läst i löparbloggar.

Löparskor

Till vänster Pers nya barfotaskor, till höger de gamla, uppbyggda skorna. Foto: Privat.

I juni 2012, ungefär ett år efter att jag började med odämpade skor sprang jag istället för att cykla till jobbet. Inklusive en omväg blev det mitt längsta pass på 18 månader. 22 km! Efteråt: inga problem, inget ont!

Förutom att kunna springa långt utan smärtor eller problem kunde jag också köra fler pass än två i veckan: dessa envisa ständigt ömma benhinnor som jag aldrig blivit av med tidigare hade inte gett sig tillkänna en enda gång under de här 18 månaderna. Inte heller hade jag fått ont någon annanstans förutom träningsvärken (och en sträckt vad som inte tålde en tur i ett skogsspår).

I veckan sprang jag äntligen Hässelbyloppet, ett år senare än planerat. I startfållan blev jag förvånad över att jag inte såg en enda löpare i barfotaskor (eller minimalistiska skor, eller tåskor eller vad man väljer att kalla det). Alla jag såg runt omkring mig hade konventionella, (sannolikt noggrant utprovade) löparskor med dämpning och höjd häl. För mig kändes det konstigt, som om jag var den enda som fattade. Fattat hur skönt det är att kunna anpassa löpningen till något som inte kräver någon utrustning utan istället använder kroppen så som naturen har utvecklat den.

Jag tilltalas både mentalt och fysiskt av att springa i ”barfotaskor”. Det är både den sköna vetskapen i att jag springer utan hjälpmedel eller utrustning men också den fysiska känslan i att jag gör det utan att det gör ont (eller gör ont efteråt). Jag har skydd mot underlaget men annars är det foten själv som gör jobbet i löpningen. Det kortare steget ger en jämnare löpning och för mig är den mindre jobbig än de längre utsträckta stegen jag får i dämpade skor. Jag har en tydligare känsla av att jag bygger upp när jag tränar nu än tidigare då det kändes som jag mer bröt ner mig. Någonstans läste jag ”det är svårt att spela gitarr med handskar på sig” som jämförelse för att springa i dämpade skor….

Min plan framåt är att fortsätta springa med Stockholm Maraton och Berlin Maraton som mål 2012. Löpning i dämpande skor är ett avslutat kapitel för mig. Metoden att varva pass med olika skotyper är heller inget alternativ eftersom ena varianten ger mig problem och den andra inte.

Jag hoppas fler upptäcker eller testar ”barfotaskor” för jag tror det passar människan bra, men räkna med att det tar månader, inte veckor eller dagar att byta och att du måste lära om lite: det måste bli obekvämt före det blir bekvämt.

Om Per:

38 år med tre barn. Löpning står ganska långt ner på priolistan men jag gillar det och älskar att ha bra kondition för att kunna hantera vardagen utan att bli flåsig. Blir mellan 0-3 pass i veckan men cykelpendlar dagligen när jag jobbar (vilket en bra vecka blir 10 x 14 km) – och försöker överlag använda ”pauser” eller luckor till något vettigt (kommer försöka springa till jobbet då och då i vår). Har sprungit tre maror (varav en New York) och sprang Hässelbyloppet 10 km på 38.18. Mål förutom god hälsa är att springa milen under 40 tills jag blir riktigt gammal :).

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv