Petra Månström
Stockholm Marathon 2014 sprang jag på ren glädje och stannade för en selfiepaus när jag kände för det. Som här, när två tigrar dök upp i höjd med Torsgatan på sista varvet. Foto: Petra Månström.
Är vi på väg mot en ny löparvåg, där fokus ligger på att njuta och lyssna mer på kroppen än att bara köra på till varje pris? Ja, jag tror det.
Diskuterade saken med en god vän som också bor på Kungsholmen och följaktligen springer runt densamma lite nu och då. För några år sedan var de flesta löpare man såg kittade till tänderna med senaste sportklockan, högteknologiska kläder, kontrasthöjdande sportglasögon och pulsmätare. Nu tycker mig både jag och min vän urskilja en ny typ av löpare runt holmen, nämligen den chosefria njutningslöparen.
Någon kanske invänder och menar att det är klart att du lägger märke till andra typer av löpare nu när du själv har taggat ner lite på ambitionerna. Och absolut kan det vara så. Men när jag har tagit upp det här med andra som har betydligt högre ambitioner med sin löpning så nickar de igenkännande. Det är definitivt något på gång bland de löpare som tidigare har sprungit med nya pers och blodsmak i munnen som största mål. De tycks ha antagit en mer avslappnad relation till sin sport, tagit på sig mer avslappnade kläder och kanske rentav glömt sportklockan hemma.
Många av oss som drog igång med full kraft för en fyra-fem år sedan har ju hunnit dra på oss en del skavanker. Särskilt vi som inte alls sprungit överhuvudtaget tills vi med råge hade passerat de 30. Nu har vi löparknän, kroniska hälsporrar, gubb- och gumvader, hallux valgus och gud vet vad. Vi har tappat lusten att jaga livet ur oss för att sänka maraperset med någon futtig minut och har istället lärt oss att uppskatta ett socialt liv med människor som inte bara håller på med träning – och så har många av oss hittat alternativa träningsformer och fastnat för dem. Som till exempel cykel, simning eller skrotlyftning.
Vi kanske inte vill släppa löpningen helt, men vi vill utöva den på våra villkor och utan att ha något program som ger ont i magen och en känsla av stress. Vi vill kunna ta en vinare eller två på helgen och äta godis utan att känna att vi saboterar morgondagens intervallpass. Och kanske rentav ta en helkväll och missa det planerade morgonpasset som istället förvandlas till en långpromenad på eftermiddagen. Får man skriva så här på en träningsblogg utan att människor blir upprörda? Förmodligen inte, men jag provar ändå…