Vätternrundan 2012 – eller Inte utan min sopsäck

Glad men genomblöt och trött maratonbloggare i mål efter en riktig pannbensutmaning deluxe. Och med världens bästa cykel! Vilken känsla, vilket rull! Foto: Privat.

Trodde aldrig jag skulle få skriva de här orden eftersom jag var 98 % säker på att bryta när jag kom fram till Hjo igår morse med bortdomnade, stelfrusna fötter, armar och händer – men: jag klarade det! Vätternrundan 2012 är avklarad och den går till historien som det absolut värsta motionslopp jag har deltagit i, åtminstone när det gäller väder och känsla (läs: smärta) i övrigt. På tok för lite cykelmil i benen (30 mot rekommenderade minimumet 100) och mardrömsvädret (à la Stockholm Marathon) ovanpå det gjorde att det blev en pannbensutmaning deluxe. Kommer inte ihåg något av hur omgivningarna såg ut efter att vi lämnade Hjo, jag bara borrade och borrade. Trampade på fast det gjorde ont överallt, särskilt i nacke, ryggslut, rumpa och framsida lår. Svårt att beskriva känslan men ungefär som när jag sprang i mål på min första mara fast gånger 100. Minst.

Stelfrusna och lätt modfällda cyklister i Hjo. Foto: Privat.

Men vi tar det från början. På fredagseftermiddagen anlände vi Motala och fixade med nummerlappar, chip och panikköpte ekerreflexer. Hittade turligt nog en ledig parkeringsplats ett stenkast från målet och bytte om inne i bilen. Trodde att jag skulle ha oceaner av tid innan det var dags att ställa sig i startfållan men icke. Hann precis klämma en kebab och lite sportdryck, sen var det dags. Efter lite peppning, kramkalas och fotografering vid starten tog Sara, Maria och jag plats. 23.14 ljöd startsignalen och vi var igång.

Vilken magisk känsla det var att köra de första milen – det var alldeles mörkt men pärlbandet av cyklister och deras cykellysen bidrog till en smått surrealistisk stämning. Och längs vägarna hade – ofattbart nog – många supportrar parkerat sig i solstolar för att heja fram alla oss som skulle ta oss runt den berömda ”pölen”. Biten fram till Jönköping gick som en dans i riktigt bra hastighet. Maria påminde oss om att ta det lite piano eftersom proffsen brukar säga att loppet börjar efter Jönköping, då de rejäla backarna tar vid. Så vi försökte verkligen hålla igen och spara på krafterna. Först i Jönköping ställde vi ifrån oss cyklarna en stund och gick in i depån för att värma oss med blåbärssoppa och kaffe, ta en bulle och fylla på sportdrycksflaskorna. Vi njöt av soluppgången över Vättern när vi rullade ut ur Jönköping och hade det riktigt gott.

Teamet! Från vänster: Maria, Sara och undertecknad. Foto: Privat.

Men en kort stund senare började eländet. Regnet kom. Och det kom med besked, det bara vräkte ner. Besinningslöst och obarmhärtigt. Och som ett brev på posten reagerade kroppen, jag började hacka tänder och kroppsdel efter kroppsdel domnade bort och blev till en stelfrusen klump. Minns att jag funderade på hur jag i all sin dar skulle klara av detta. Vi hade nästan 200 kilometer – två tredjedelar av loppet – kvar och redan nu sade kroppen ifrån. Jag var så stel och kall om händerna att jag knappt klarade av att bromsa, hade jag varit tvungen att panikbromsa hade det kunnat sluta väldigt illa.

I Hjo väntade den berömda lasagnen, men det stoppet blev ingen direkt njutning eftersom lokalen var fullproppad av kalla och blöta cyklister som hackade tänder. Det fanns inga sittplatser kvar och vi fick stå upp och fumla med mjölkpaket, kaffemuggar och matbricka. Kroppen skakade okontrollerat av köld och jag tänkte att nu skiter jag i det här. Jag bryter. Okej, jag missar klassikern men so what? Det är inte värt det. Det är ju bara ett lopp.

Inför starten i Motala. Foto: Privat.

Men Sara hade andra tankar i huvudet. Hon skulle i mål, oavsett vilken sluttiden blev. Att bryta finns inte på världskartan, inte när man har kommit så här långt – 180 av 300 kilometer. Och ju mer vi snackade, desto mer övertygad blev jag också. Dessutom hade kroppsvärmen börjat återvända så sakteliga. Men räddningen blev klädombytet (varm tröja och jacka) som jag i sista stund hade packat ner i ryggsäcken (i en plastpåse!) och sopsäckarna som vi hittade av en ren slump. De där sopsäckarna kom att bli våra allra bästa vänner under resten av loppet. Först när det var bara en ynka kilometer kvar av loppet krängde vi av oss dem för att se acceptabla ut på målfotot.

Maria i depån i Jönköping. Varmt kaffe med mjölk satt finfint mitt i vargatimmen! Foto: Privat.

Maria valde att bryta i Hjo vilket jag förstår till fullo. Hon var stelfrusen och hade tappat motivationen, men hade redan börjat blicka fram emot Vätternrundan 2013. Starkt! Men Sara och jag hoppade (hasade?) upp på hojarna och fortsatte. Och det var ingen njutning för fem öre. Vi borrade ner huvudena och körde. Ja, vi köttade – även om jag ogillar det ordet. Kroppen skrek av smärta men vi körde på. Stoppen hädanefter blev minimala, för i Hjo hade vi stått i över en och en halv timme. Vi tryckte blåbärssoppa och bullar i Karlsborg, passerade Boviken, Hammarsundet och Medevi. Skulle verkligen vilja säga något om landskapet, men jag minns bara smärtan. Stor cred till funktionärer och hejaklackar längs vägarna som höjde sinnesläget många snäpp. Vi tog rygg på klungor vi hann ikapp och lyckades på så sätt skrämma upp farten i runt 30 km/h. Fantastiskt med tanke på hur trötta vi var. Tänk om vädret varit drägligare och man tränat mer cykel… Den sista biten ringde det i öronen, huvudet bultade och ryggslutet skrek av smärta. Fick resa mig från sadeln varannan minut för att domningarna skulle släppa lite.

Två vinnare. Helt ofattbart att vi tog oss i mål! Foto: Privat.

Motala ryckte allt närmare, men det gick så seeeegt. Sara var så stark och peppade mig att inte ge upp. Vi kom överens om att korsa mållinjen tillsammans, för det här var vår gemensamma seger. Vi hade övervunnit trötthet, smärta och ge upp-tankar. Och vi hade grejat det tillsammans, varit starka vid olika tidpunkter och på så sätt hjälpt fram varandra. När det bara var hundratalet meter kvar märkte vi att vi var helt ensamma, så vi passade på att riva ner jubel och applåder från publiken när vi vrålade ut vår glädje över att äntligen vara i MÅÅÅÅÅL!! Vi höjde armarna i skyn och glädjetårarna sprutade. Vi grejade det! Fy fasen vad vi är bra!

Längtade hela loppet efter en hamburgare med salta pommes! Blev en omgång så fort jag kunde efter målgång – yummie! Foto: Privat.

Känns lite meningslöst att prata om tider med tanke på förutsättningarna igår, men lite kul att nämna i sammanhanget är vår sluttid exklusive evighetsstoppet i Hjo – nämligen 11.11! Fattar inte hur vi klarade av att köra på så snabbt, med obefintligt antal cykelmil i benen. Officiell sluttid blev 13.12. Foto: Privat.

300 kilometer, 10 000 brända kalorier och 1892 höjdmeter uppför (enligt Garmin). Skärmdump från Garmin Connect.