X
Annons
X

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

Från Miklagård till Stadsgård

Kristina Paltén (vänster) och Carina Borén har nu nått Rumänien. Foto: Privat.

Ni minns väl Carina Borén och Kristina Paltén som i slutet av mars startade sin 300-milafärd från Istanbul tillbaka hem till Sverige? Här kommer en lägesrapport från äventyrarna:

Ni har nu sprungit över 80 mil, hur känns det i kropparna?

Carina: – Kroppen har inte varit med mig hela tiden. Jag har haft lite småont sedan starten men nu efter snart fyra veckor börjar det kännas lite bättre. Jag har haft lite ont i mina knän, opererade ju bort en bit av menisken så sent som i oktober och hade känningar där från början men det har gett med sig helt. Hade en baksida som jag fick ordning på genom massage och vila. Hade ont i en hälsena som vi fick bukt med genom att ta bort hälkappan på skon. Har nu lite problem med (troligen) benhinnan på vänster smalben och jobbar med att få bort det. Förutom dessa små krämpor så har jag haft en del blåsor.

Kristina: – För mig har det känts bra, till och med väldigt bra. Visst blev benen lite stela i början men nu fungerar kroppen klockrent och den känns okej efter dagens löpning. En gång hade jag ont i höger skinka, det är allt. Jag brukar skämtsamt säga att Carina och jag kompletterar varandra bra och den här gången verkar hon fått det jobbiga medan jag fått det lätt.

Berätta kortfattat om de länder ni sprungit i!

– I Turkiet ville alla bjuda oss på te, folk var otroligt vänliga! Bulgarerna var mer reserverade, kan ha att göra med att vi reste genom turistområden längs Svarta havet. I Rumänien har vi mött både och – här bjuds vi på kaffe istället för te. Gemensamt för samtliga länder är att det röks väldigt mycket och överallt. Det går inte att låta bli att fundera på hur rökrelaterade sjukdomar kommer att drabba länderna i stor utsträckning framöver.

Hur har ni förberett er inför en så lång löpning?

Carina: – Jag har förberett mig lite för dåligt på grund av meniskoperation, ryggskott och sjukdom men sprang veckorna innan runt 5-7 mil i veckan. Då vi fått tips om att ett sätt att förbereda sig är att springa lite längre flera dagar på raken så sprang jag en del till och från jobbet, det blev runt två mil om dagen. Har också kört en del på gym för att stärka upp muskler runt knän och bålen.

Kristina: – Jag har sprungit som vanligt, vilket betyder omkring 8-12 mil per vecka beroende på vad jag känner för. Dessutom brukar jag köra ett pass bodypump och ett cirkelpass per vecka för att få lite styrka och någon explosivitet. Jag vilade lite de sista veckorna innan vi gav oss iväg för att låta eventuella småskavanker läka.

Från Miklagård till Stadsgård

Kristina Paltén. Foto: Privat.

Hur får ni tag på mat och hur får ni i er tillräckligt med energi?

Kristina: – Vi äter allt! Och allt som Carina inte äter, det äter jag upp.

Carina: – Vi har märkt att det oerhört viktigt med dagens första mål, frukosten. Vi har provat att äta exempelvis bara bröd, någon youghurt och banan och efter en sån är vi rätt snart hungriga igen. Det vi märkt fungerar bäst är att vi får i oss äggröra, skinka/bacon, ost, salami, yoghurt, det vill säga mycket fett och proteiner. Får vi bra mat så håller vi humöret och klarar vilka strapatser som helst, utan bra mat blir vi kinkiga. Som komplement äter vi magnesium och omega 3. Omega 3 för att det är inflammationsdämpande och magnesium för att motverka kramp. Vi är också mycket noga med att få i oss salt varje dag. Det får vi genom att blanda ett par teskedar vanligt koksalt i lite vatten. Äckligt men nödvändigt!

Hur är det att springa på vägarna och vilken typ av vägar springer ni på?

Carina: – Helst vill vi ju springa på små fina landsvägar som slingrar sig genom byarna, helst också landsvägar med väldigt lite trafik. Det blir inte alltid så. Vi har hamnat på allt från rena leråkrar till fyrfiliga motorvägsbroar. Tillgång till mat styr i huvudsak våra vägval.

Kristina: – I början var det lite otäckt med alla hundar som skällde och ibland jagade oss. Numera har vi blivit så vana att vi till och med hetsar dem om vi tycker de är för mesiga.

Hur har ni tagit ut rutten?

– Först bestämde vi i stort vilka länder vi ville passera sen har vi helt enkelt suttit med en karta på nätet, gpsies.com och klickat i den rakaste vägen där det är tillåtet att gå. Nu när vi är på plats så har vi i första hand lokala kartor som vi springer efter.

Vad springer ni i för skor?

Carina: – Jag springer i två olika par skor. Den sko som jag märkt är favoriten här nere är Asics Nimbus, en stabil sko med massor av dämpning i. Mitt andra par är Sacouny som är aningen mindre dämpade men lite lättare och efter att ha tagit bort en irriterande hälkappa är de som att ha tofflor på fötterna. Grymt sköna.

Kristina: – Jag springer i Asics Cumulus där jag plockat bort hälkapporna. Jag förstår inte vad de är bra för, de är en risk för hälsenan. I övrigt är det en suveränt skön sko. Sen springer jag även i Asics Nimbus. Den har ingen hälkappa. I övrigt använder vi ullstrumpor båda två. De har besparat mig blåsor hittills, Carina däremot har kommit upp i tvåsiffrigt antal.

Från Miklagård till Stadsgård

Carina Borén vilar ut. Foto: Privat.

Vad dricker ni?

– Vi dricker i huvudsak vatten och fyller på med Coca Cola då och då. Ingen av oss dricker Cola hemma över huvud taget men då man springer så här mycket är det gudomligt gott! Vi dricker ingen form av sportdryck då vi inte tycker att det tillför något. Dessutom skulle det ta för mycket plats och vikt för att släpa på.

Hur klarar ni hygienen?

– Hygienen???? Nä, skämt åsido. Hygienen är viktig, att hålla sig någorlunda ren är viktigt för att undvika skavsår. Vi sköljer ur kläder och tvättar oss där vi kommer åt. Bor vi inte på hotell så blir det till att sköta det på restauranger och bensinmackar eller i närmaste bäck. Det går inte att vara så kräsen.

Har ni haft några mentala svackor och hur har ni i så fall hanterat dessa?

Kristina: – Carina har haft det tyngre än mig hittills och den situation som uppstår då är intressant. Det är skönt att känna mig starkare, samtidigt får jag inte ”dadda” med Carina, det är inget hon uppskattar. Vi pratar mycket om hur det känns och våra egna reaktioner kring det, och det tycker jag har fungerat jättebra. Det är också intressant att se hur jag reagerar när målet är så långt borta. Det går inte att mentalt greppa 300 mils löpning och 35 mil i kajak. Jag kan bara leva dag för dag, se vad den har att erbjuda. Det är väldigt skönt.

Carina: – Då jag drabbats av en del krämpor så har det självklart varit även mentalt jobbigt, ”kommer jag att fixa det, orkar kroppen” och andra tankar har svävat förbi. Fast jag kan nog inte säga att jag har haft någon riktig mental svacka ändå, vi pratar och diskuterar hur vi kan göra i varje uppkommen situation och kommer på så vis vidare. Hittills har det fungerat väldigt bra och jag ser inte att det kommer att bli annorlunda framöver. Resan är så fantastisk och vi har så himla roligt så lite krämpor räcker inte för att stoppa oss.

Blir det inte tråkigt?

Carina: – Dagarna är så himla varierande, vi träffar olika människor, ser nya miljöer och det händer hela tiden småsaker som förgyller våra dagar. Sen har jag världens bästa resesällskap och vi gör tillsammans dagarna roliga. Vi spexar, sjunger strofer ur låtar som vi inte kan, leker gul bil och massor med annat. Skulle vi få tråkigt så har vi med oss en ”tråksko” som vi kan ta fram. Det har inte behövts ännu.

Kristina: – Nej, jag tycker inte det. Även om vägen är lång och vi ibland kan se flera kilometer framför oss så dyker det rätt vad det är upp något oväntat. Det kan vara storkar som parar sig, människor vi råkar på, landskapet som skiftar eller att Carina kläcker ur sig något roligt. Ibland springer vi tysta bredvid varandra, ibland pratar vi om alltifrån skillnaden mellan kycklingfilé och kycklingbröst till före detta pojkvänner och
livsdrömmar.

Vilka tror ni är de viktigast egenskaperna för att klara en sådan här lång löpning?

Kristina: – Det här handlar så mycket mer än om löpning. Det handlar om att kunna sova gott i tält fastän det blåser, är kallt och hundarna skäller runtomkring, att kunna äta vad som finns, att inte vara känslig för bakterier, smuts eller sin egen lukt. I Sverige lever vi rätt sterila liv. Här behöver man klara vad som än dyker upp, man behöver vara robust, helt enkelt.

Carina: – En annan viktig egenskap är att kunna se på uppkomna oväntade situationer på ett positivt sätt, att lära sig av svårigheter och problem och se dessa som erfarenheter som tar oss vidare. Vägen är verkligen inte spikrak!

Bästa löparminnet hittills?

– Det var när vi kom springande i en lång utförslöpa, efter en väldigt vacker dag. Vi gjorde 55 kilometer den dagen och passerade staden Varnas prostitutionsgata som låg mitt ute i skogen. Tjejer stod här och där längs vägen och blev upplockade av bilförare som körde ut i skogen och gjorde det de skulle. Det äcklade, men utförslöpan efteråt var fantastiskt fin. Därefter fick vi gå över en motorvägsbro för att sedan hamna rakt på ett underbart hotell där vi fick vila ut, äta och duscha. Det var lyx!

Följ Kristina och Carina på deras respektive bloggar!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv