Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

weissfluh1

Jonas Buud (högst upp till vänster) har sju raka segrar i Swissalpine Marathon. På lördag kan han ta sin åttonde raka seger i loppet. Foto: Privat.

I morse kändes mina ben ganska så ledsna efter gårdagens tvåmilarunda, så vi bestämde oss för att ta en mycket lugn dag. Inte slösa på krafterna så här tätt inpå loppet utan bara jobba vidare på acklimatiseringen. 

Till min stora förvåning plingade det till i mobilen under frukosten, ett meddelande från självaste Jonas Buud:

”Jag kommer att ta bergbanan upp till Weissfluhjoch och vandra en vända i dag. Räknar med att åka upp runt kl 10:15 om du vill hänga på. //Jonas”

Sagt och gjort. Vi knallade från hotellet bort mot bergbanan Parsenn men såg inte till Jonas så vi åkte upp hela vägen till Weissfluhgipfel på 2 883 meters höjd och satte oss i restaurangen Berghaus med varsin kaffe och kände in rummet. Efter en liten stund dök Jonas och hans löparkompis Tom upp och sedan följde ett par mycket trevliga timmar med snack om löpning i allmänhet och Swissalpine i synnerhet. Bland annat släppte Jonas den (för mig) mycket förvånande bomben att han har trillat flera gånger när han springer loppet. Som bevis visade han upp en målgångsbild där han håller upp två blodiga handflator samtidigt som det blöder ymnigt från knän och överläpp. ”Lite måste man offra”, menade han med ett snett leende.

weissfluh3

På hög höjd, Weissfluhgipfels bergstation. Foto: Petra Månström.

Vi pratade också en hel del om hur man ska disponera loppet (här hittar du en mer detaljerad intervju med Jonas i detta ämne) och vilka skor man egentligen ska välja. Det visade sig att det går att skicka en liten väska med ombyte, dricka och liknande till Bergün så jag bestämde mig för att springa de första tre milen i lite tunnare skor för att sedan byta till skor med bättre dämpning när man ska uppför berget och framför allt när man ska ner igen.

weissfluh2

Isranunkeln är en väldigt tålig blomma som är anpassad till arktiskt klimat. I Alperna ser man den växa över 4 000 meters höjd. Foto: Petra Månström.

Försökte också ta reda på hur man känner sig dagen efter ett lopp men inser att det är skillnad på mig och Jonas Buud. Han brukar nöja sig med en Voltaren innan han går och lägger sig medan jag förmodligen kommer att köra på såväl öl som kompressionsstrumpor och Ormsalva. Av ren självbevarelsedrift…

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Fler bloggar