Efter gårdagens Öppet Spår hade min Garmin kommit upp i rekordsträckan 90,6 km. Stort! Foto: Petra Månström.
Först bara: 90 kilometer på längdskidor är stört långt. Nästan så långt att man inte kan greppa det. När jag kämpade som mest i den inledande backen, Sälenbacken, och skylten med ”89 km” dök upp ville jag nästan ge upp. 89 kilometer kvar! Galet. Kände ungefär samma sak när skylten med ”88 km” dök upp. Sedan – på något sjukt vis – släppte nervositeten och jag körde på. Betade av kilometer för kilometer; ibland gick det fortare och ibland segt som attan. Ibland kunde jag åka på precis så fort som jag orkade, ibland var det tvärstopp. Antar att sådant hör till när man åker ett stort långlopp på skidor.
Men vi tar det från början. Klockan 03.45 ringde väckarklockan hemma hos min kompis Charlotte som dagen till ära hade fyra övernattningsgäster – samtliga Öppet Spår-aspiranter. Frukost bestående av yoghurt, müsli, smörgåsar, juice och kaffe intogs, saker som jag brukar äta till frukost och det var ett medvetet val eftersom jag inte ville ha onödigt magkrångel under loppet. Fixade matpaket i form av några mackor och drickyoghurt att ladda med på bussen och efter sedvanligt nojande med vilka kläder och prylar man skulle ha med sig drog vi iväg till bussen. Tackade min lyckliga stjärna att jag fått proffshjälp med vallningen av Skigo (från min favoritstad Kiruna!!) och Håkan Westin, tvåfaldig Vasaloppsvinnare. Han om någon borde ju ha koll på hur man vallar sig till en framgångsrik resa i fädrens spår.
Försöken att få lite sömn på bussen upp mot Sälen var förgäves, det gick liksom inte. Jag var alldeles för mycket på helspänn. Tryckte i mig matpaketet och när vi rullade in mot starten såg vi hur folk redan pinnade iväg uppför den inledande mördarbacken. Fjärilarna i magen gjorde sig än mer påminda. Pysslet med sista toabesöket, nedstoppning av överdragskläder i plastsäck, avlämning av plastsäck, blixtlås på vätskebältet som gick av, mp3-spelarsladd som fastnade i allt och så vidare tog längre tid än beräknat. Strax efter åtta var jag dock igång. Och ja, nästan direkt fick man veta att man levde, för då började den mödosamma klättringen uppför den 150 meter höga och två kilometer långa Sälenbacken.
Det var mycket tankar i huvudet där i början; ”varför gör jag det här”, ”kommer jag klara det här”, ”jag har nog tränat för lite längdskidåkning”. Men det mesta släppte som sagt när backen var avverkad och man kunde komma igång med åkningen. Eftersom jag startade så pass sent hade de flesta redan gett sig iväg, vilket var bra inledningsvis. Tills man började komma ikapp folk. Tappade räkningen på hur många gånger jag bytte spår, men det var många. Och eftersom min teknik vid spårbyte inte är helt hundra fick jag liksom sätta igång på nytt efter varje byte. Lite irriterande, men bara att bita ihop. Gilla läget.
Första energikontrollen i Smågan kom efter 11 kilometer. Kollade på klockan och konstaterade att det hade gått skapligt snabbt för att vara jag. Håkan måste ha gjort ett grymt vallajobb och jag var glad över att jag följde min multisportande kompis råd och tog med en energigel att dra i mig vid varje stopp. Längdåkning är enormt energikrävande och blåbärssoppa och bulle ger inte så mycket energi som man behöver.
Tog av mig innervantarna, på med stavarna och så iväg. Efter en lite stapplande början kom jag mer och mer in i åkningen och mixade stakning och stakning med frånskjut på platten och när det bar svagt uppför, diagonalåkning uppför. Särskilt i backarna märkte jag hur många började saxa fastän det inte var särskilt brant och jag kände verkligen hur mycket ork man sparade genom att diagonala. Men då gällde det att rikta blicken långt framåt och våga ställa sig över skidorna, annars släppte fästet obönhörligen.
Tänkte på hur kul det är när man är många som gör samma sak. ”Alla de här lirarna ska till Mora, precis som jag” liksom. Blev bryskt återförd till verkligheten när jag höll på att få en stavspets i ögonen i en nedförsbacke. En gubbe som passerade mig sprätte med stavarna – antagligen för att hålla balansen – och sedan gick han omkull. Lyckades med ett nödrop hoppa ur spåret och undvek i sista stund att ramla på hans skidor. Liknande scenarion skulle komma att upprepa sig flera gånger under loppet…
Strax före start i Berga by. Minus tolv grader och småhuttrigt. Foto: Charlotte Backlund.
Minns inte riktigt var någonstans det var, kanske Evertsberg, men efter en energikontroll var det plötsligt tvärstopp och superlång kö. Först trodde jag att det hade skett någon olycka, men det visade sig bara att de släppte ett fåtal åkare i taget för att undvika massvurpor i en hyfsat brant nedförsbacke. En backe som på stabilare skidor och med mindre mjölksyra hade varit en barnlek, men nu var spelreglerna annorlunda.
Snö- och väderförhållandena kunde dock inte vara bättre. Det var klarblå himmel och minusgrader hela tiden, spåren var för det mesta hårda och isiga. Klistervallan var alltså ett helrätt val. Noterade att stakningen fungerade riktigt bra, när det var flackt eller svagt utför plockade jag folk – för att bli omåkt av samma åkare när det blev backigare. Bra att veta vad man ska träna på… Och tänk om loppet hade varit helt flackt…
Strax före Oxberg, vid ungefär 60 kilometer, började jag bli uttråkad. Ville komma fram, sträcka ut ryggslutet som började säga ifrån och bara få göra något annat än åka längdskidor. Men det var fortfarande 30 kilometer kvar – bara det ett helt dagsverke i normala fall. Hörde speakern säga att efter Oxberg är det mest utför och inte så många uppförsbackar. Hade de orden ekande i huvudet när jag fortsatte att mala på, stavtag för stavtag, tills jag nådde Eldris och kilometerskyltarna äntligen visade ensiffrigt. Magiskt!
Skärmdump från Vasaloppssajten med diverse mellantider. Man höll ju på ett tag, som ni ser…
Insikten om att jag faktiskt skulle greja det här, 9 mil på längdskidor och på en tid som med råge översteg mina förväntningar (hade smyghoppats på runt 9 timmar) gjorde att jag lyckades skrämma upp skidorna i en hyfsad fartökning. Sista biten från Eldris in i mål gick på 4:56 min/km och i Moraparken blev jag tårögd och lite sentimental. Tänk om det här är första och sista gången jag gör det här? Och vilken grej att få gå i mål genom den där klassiska portalen som jag bara har sett på tv tidigare! Men det fanns många andra skäl att fälla en tår, publiken sista biten in mot mål var engagerad och bar fram åkarna på ett föredömligt sätt. Såg flera bekanta ansikten och när det bara var hundratalet meter kvar och raksträcka körde jag stakning med Björn Lind-hopp och ett stort leende på läpparna.
Kollade på Garmin för första gången sedan Smågan och såg siffrorna 7.45. Fantastiskt! Det hade jag aldrig trott. Under åtta timmar på mitt första Öppet Spår! Något annat än supernöjd kan man inte vara. Är grymt imponerad över den väloljade Vasaloppsorganisationen som verkar fungera fantastiskt bra och bidrog till den härliga upplevelsen. Och utan Håkan Westins suveräna vallning hade jag förmodligen fortfarande stått och harvat med bakhala skidor i någon backe där på mitten…
Mina tre bästa tips till dig som åker Vasaloppet på söndag:
1. Du kommer att behöva energi. Mycket energi. Så komplettera bullen och blåbärssoppan med en energigel vid varje kontroll, det kommer att löna sig.
2. Lämna in dina skidor på proffsvallning och ägna kvällen före loppet åt laddning och sömn. Du kommer inte att ångra dig. Långlopp av den här typen är inte rätt tillfälle att testa den där roliga vallan du hittade på Vasaloppsmässan.
3. Klä dig inte för varmt. Jag är glad att jag lyssnade på folk som visste bättre och tog ”halvtjocka” tights, en underställströja och en tunnare vindjacka. Buff istället för mössa och tunna handskar. Man jobbar upp värmen redan i första backen…
Ni som är nyfikna på vad som händer i kroppen under ett sådant här lååångt lopp – läs detta!
