Träna som eliten eller för livet?

”Train hard or go home”, är ett vanligt uttryck i träningskretsar. Men hur hälsosam är hårdkörningen? Foto: TT.

Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så har det blivit trendigt att träna som eliten. Vi kopierar deras livsstil på alla möjliga sätt: träningsupplägget, inställningen, kläderna.

Med problematiken att vi sällan har lika mycket tid att avsätta till träning och återhämtning. Men träningen vill vi för allt i världen inte gå miste om, så istället slarvar vi med återhämtning, mat och kanske rentav separerar från partnern för att få njuta av det där varannan vecka-livet som verkar så skönt. Då behöver man ju bara passa barn varannan vecka och varannan vecka kan man vara ego och gå helt upp i sin träning.

Ja, jag hårddrar lite nu. Långt ifrån alla tar träningen till den extrem jag beskriver ovan. Men många gör det. 

Något jag tycker man bör fundera över är varför man tränar. För att det är roligt? För att bli snabbare? För att bli snyggare naken? Eller för att må bra? Kanske för att förebygga skador och känna sig spänstig och smidig även fast man blir äldre? Då kan jag meddela att elitliknande träning knappast är hälsosam. Tittar vi på till exempel elitlöpare så hårdsatsar de under en kortare period av sitt liv. De balanserar hela tiden på en skör tråd när det gäller skaderisk och det vet de om. Det är så spelreglerna är. Elitträning är inte hälsa – långt ifrån. Det har inte minst alla idrottsprofiler jag har träffat genom åren intygat. Björn Ferry, Anja Pärson och Tomas Gustafson. Ingen av dem skulle för vad som helst i världen vilja elitträna igen. De mår illa av blotta tanken på det.

Men eliten har hård träning som jobb. Ett jobb som är begränsat i tiden. Vi motionärer får inte betalt för att träna stenhårt och vi har kanske inte alltid resurser att uppsöka specialistläkare, naprapater, kiropraktorer och liknande när vi blir skadade.

Situationen i vårt land är knepig. Samtidigt som vi har en relativt liten grupp motionärer som tränar så hårt som jag beskriver ovan så har vi en mycket stor grupp stillasittande och överviktiga människor. Och forskningen säger att det är farligare att sitta för mycket än att röka. Jag upplever att det är rät polariserat vad gäller motionsvanorna i Sverige.

Antingen tränar vi stenhårt med klassikern eller andra långlopp som mål eller så sitter vi och glor på tv, jag frågar mig hur stor gruppen ”normalmotionärer” egentligen är. Någon som har någon idé om det? Är den större än jag tror?