SVD Offert - Bästa sättet att få offerter.

Få offerter från tusentals kvalitetssäkrade företag - snabbt, enkelt och tryggt.

POPULÄRAST  JUST  NU:

SvD i samarbete med

Vällingbystrulet – en annorlunda race story

Löpare

Bild: Colourbox.

Eftersom jag i grunden är en positiv person tänkte jag börja med dagens goda nyheter:

1. Jag trotsade snöstormen, packade toppluva och snöskärm och begav mig till Vällingby centrum.

2. Under nummerlappsutdelningen träffade jag Charlotte Karlsson, fjolårsvinnaren av Lidingöloppet 30 km och en av grundarna av löpgruppen Runday. Hon undrade om jag ville köra uppjogg tillsammans med henne. Coolt!

3. Jag fick till ett riktigt bra snabbdistanspass på totalt skoningslöst underlag (1 dm blöt snömodd).

Sen har vi de mindre bra nyheterna:

1. Starten blev försenad nästan 20 minuter vilket inte var särskilt kul eftersom det blåste och föll snöblandat regn. Vi fick heller ingen information om varför starten blivit försenad. Till slut fick vi veta att vi väntade på tävlingsledaren som tydligen befann sig någonstans ute på banan. Till slut dök nämnda tävlingsledare upp och förklarade att han varit ute skottat banan för att vi inte skulle halka. Vid det här läget var de flesta av oss rejält stelfrusna. Den här påstådda skottningen ifrågasätter jag eftersom man sprang i decimeterdjup, blöt snömodd mest hela tiden…

2. Efter att jag hade passerat 10 km-skylten började jag ana oråd. Fick flashbacks från Kungsholmen Runt 2010 då 10 km-skylten stod fel. Fortsatte springa men såg inga fler snitslar. En finsk kille som legat i rygg på mig frågade om jag visste var målet var. Nej, det visste jag inte och det fanns ju inga snitslar – och inga funktionärer heller. Efter att ha irrat runt kring Vällingby centrum ett bra tag dök ytterligare en löpare upp. Hon undrade om vi visste åt vilket håll målet var, för hon såg inte längre några snitslar och inte heller några funktionärer.

3. Efter att tillsammans med mina två lika vilsna medlöpare äntligen ha passerat mål, fast från fel håll och således blivit diskad, möter jag Runday-Charlotte som kommit tvåa i tävlingen och undrade om jag också hade sprungit fel. Hon hade också irrat runt i närheten av målområdet och tappat mycket tid innan hon slutligen hittade rätt väg samt tagit sig i mål från rätt håll.

4. Går in på Twitter och får upp följande tweet i flödet: ”Vällingbymilen var en KATASTROF! Förfärligt underlag, men värst av allt: INGA FUNKTIONÄRER jag sprang för LÅNGT.”

Vad säger man? På Facebook var det ännu fler som talade om att de sprungit fel. Någon sa att arrangören uppgett att banan delvis var uppmärkt med pilar i marken… Hmm, svårt när det fallit en massa snö ovanpå marken. Jag kan köpa att arrangören (Duvbo IK) är en mindre klubb och att resurserna är begränsade. Dessutom togs förmodligen såväl deltagare som arrangör på sängen av dagens grisväder. Och visst, folk jobbar ideellt och alla var rara och vänliga – men jag har ju ändå pröjsat 200 spänn för att få delta (om man efteranmälde sig kostade det 300 kr). Den glesa (icke-befintliga?!) förekomsten av funktionärer/snitslar mot slutet av loppet där risken för felspringning tydligen var mycket stor tycker jag är lite beklaglig. Jag låg ju lite längre bak i ledet och hade få ryggar att följa, sprang mestadels utan att se löpare framför mig. Då är det extra viktigt med tydlig banmarkering. Får man föreslå att vi som sprang fel kan bli kompenserade med ”gratis start” nästa år?

Här kan ni läsa Runday-Charlottes tankar om dagens lopp. Det var alltså inte bara blåbären längre bak som hade problem med dålig uppmärkning av banan…

Men eftersom jag i grunden är en positiv person väljer jag att avsluta i dur: Är mycket nöjd med dagens snabbdistanspass. Jag fick flåsa och kämpa och bygga pannben. Det tar jag med mig till nästa veckas SpringCross. #aldrigmerfelspringning

Petra Månström 14 april 2012 | | kommentarer(View Comments)

Roliga timmen…

Petra Månström 14 april 2012 | | kommentarer(View Comments)

Svart på vitt!

Ovan ser ni en sammanställning av min träning de senaste två månaderna. Skärmdump från Funbeat.

Roade mig igår med att lägga in de senaste två månadernas träning i Funbeat och konstaterar att det mest har handlat om längdskidåkning, styrketräning, långpass och lätta distanspass. Hade inte riktigt koll på att det blivit så där mycket mängdträning på sistone och därför är jag lite chockad över att det ändå gick så pass fort i Prag i lördags. I fjol försökte jag ju hålla ungefär 5-fart från start i samma lopp men det gick som bekant åt pipan (väggade efter ca 13 km) – men i år funkade det och det gick till och med att öka under hela loppet. Kul! Det betyder ju att min ”lägstanivå” har förbättrats. Nu är grunden lagd, dags att lägga till lite fart… Konsulterade Ellinor och kom fram till att jag nu kommer satsa på snabbuthållighet under april månad – i form av snabbdistans (mitt hatpass, har därför anmält mig till lite mindre 5k och 10k-tävlingar för att verkligen få bra kvalitet på de passen) samt lång- och backintervaller. I maj månad kommer det handla mer om överfart, kortintervaller och formtoppning inför senvårens och sommarens tävlingar. Ska bli riktigt kul att se vad man har att ge i löpväg i år!

Nu strax – distans i Ursvik med Nina! Och det snöar utanför mitt fönster… Hur känns er form så här års?

Petra Månström 6 april 2012 | | kommentarer(View Comments)

Gjorde en ”Månströmare”

Ellinor spänner musklerna. Hatten av för denna snabbfotade människa som körde snabbdistans i grym fart. Foto: Petra Månström.

Ett progressivt pass är ett pass där man successivt ökar farten. Då måste ju motsatsen vara ett regressivt pass. Ett sådant pass körde jag igår, helt ofrivilligt, och jag skyller på värmen och stumma ben. Från och med nu är en ”Månströmare” ett löppass där man går ut i sin milfart och sedan successivt sänker farten tills man stannar. Ett regressivt pass, helt enkelt.

Startade passet med en skön, drygt tre kilometer lång uppjogg tillsammans med Ellinor och Per. Sedan stack Per iväg på ett eget intervallpass medan jag och Ellinor laddade för ett snabbdistanspass. Vi började med att springa en kilometer i någonstans runt milfarten, jag landade på 4:39 min/km. Sedan pustade vi ut en stund inför nästa utmaning – en 20 minuter lång snabbdistans. Tanken var att jag skulle springa i en fart runt 4:30 min/km – kan man springa Göteborgsvarvet i 4:50-fart utan problem borde ju inte snabbdistans i 20 minuter i 4:30-fart vara något problem. Men efter några minuter började de tuffa Running Sweden-intervallerna i tisdags göra sig påminda, liksom den tryckande värmen. Sakta men säkert sinade krafterna och det blev en kamp att hålla sig under 5 min/km. Fascinerande hur olika det kan vara. Men jag är ändå nöjd med att ha fått till ett pass som jag inte skulle ha grejat utan sällskap och att träna hårt i värme är ju nyttigt det också, det bygger förhoppningsvis bättre tålighet för lopp i varm väderlek.

Mot slutet av nerjoggen var benen så sega och trötta att det kändes som om jag var inne på 41:a kilometern på en mara. Det kändes som att värmeslaget inte var långt borta och duschen efteråt kändes himmelsk. Nåväl, det är en styrka att även acceptera lite mindre lyckade pass… Sällskapet var det dock inget som helst fel på, tvärtom! Tack för det.

Petra Månström 10 juni 2011 | | kommentarer(View Comments)

15 km med 7 km snabbdistans

Jag efter avklarat pass, mör i hela kroppen men lycklig över att ha genomfört ett av mina bästa löppass hittills. Foto: Privat.

Hårdkörning är bara förnamnet. Jag är just nu inne i en period där jag kör tuffare löpträning än jag någonsin har gjort. Hade jag tränat så här i inledningsfasen av min löpkarriär hade jag antagligen tappat sugen eller blivit skadad, men nu känner jag mig både tillräckligt grundtränad och motiverad för den här typen av träning. Det känns också att kvalitetspassen jag kört hittills har gjort gott för formen, för på distanspasset med inbakad snabbdistans som jag sprang tillsammans med coach Ingmar tidigare idag kändes det som om jag flög fram. Även när pulsen låg mycket högt, 93 % av max, så lyckades jag hålla flåset i schack och kunde andas kontrollerat. Jag kunde till och med pressa fram några spridda meningar till Ingmar.

Efter fyra kilometers lugnare inledning kickade Ingmar igång snabbdistansen genom att snäppa upp farten till strax under 5 min/km. Jag kände att jag fick ligga på men läget var hela tiden under kontroll och jag kunde fortsätta konversera – om än lite mer ansträngt nu. Två ytterligare kilometer under femminutersfart flöt förbi och så var vi framme vid den fruktade långbacken, nästan två kilometer lång. Vi segade oss metodiskt uppför, jag fick tips att försöka släppa tankarna på ansträngningen och istället fokusera på löptekniken, rikta blicken framåt, jobba med armarna och korta ner steget. Det brantaste partiet sprangs några sekunder över femminutersfart, men den sista biten drog vi på lite extra och sista snabbdistanskilometern gick på 4:47 min/km. Var helt slut och fick pusta ut någon minut innan vi fortsatte hemåt i lugnare tempo. Också där fann jag ett gott formkvitto – pulsen sjönk nämligen föredömligt snabbt när vi drog ner farten.

Pulsdiagram under dagens distanspass med inbakad snabbdistans på 7 km. Skärmdump från Garmin Connect.

Dagens pass i siffror:

Sträcka: 15,00 km
Tid: 1:22:04
Snittfart: 5:27 min/km
Snittpuls: 154 (82 % av max)
Maxpuls: 175 (93 % av max)
Höjdstigning: 126 m

Fler som sprungit idag? Vad blev det? Hur känns formen?

Petra Månström 24 april 2011 | | kommentarer(View Comments)

Så gick det på testloppet


Jag och coach Ingmar efter lördagens testlopp på 5 kilometer. Pust! Foto: Privat.

Som några av er kanske minns så skulle jag ju köra ett snabbdistanspass i lördags – närmare bestämt ett testlopp på fem kilometer. Jag var rejält nervös när jag mötte upp coach Ingmar och min fina vän Helena utanför Friskis & Svettis Ekeby och vi joggade vidare mot startplatsen. För mig skulle det här bli säsongens allra första snabbdistanspass utomhus och det är ju som bekant en helt annan grej än att springa på löpband. Förhoppningen var en tid runt 23 minuter, allra helst under.


Pulskurva under testloppet. Skärmdump från Garmin Connect.

Efter lite löpskolningsövningar och tre stegringslopp startade vi våra klockor och drog iväg. Det gick så lätt, lätt i början – jag kände mig stark, snabb och lätt. Första kilometern gick svagt utför och den klockade vi på 4:25. So far so good. Sedan blev det lite mer kuperat och andra kilometern gick på 4:43. Skärpte mig lite, försökte tänka bort den tilltagande mjölksyran och stumheten i benen – det gick så pass bra att tredje kilometern sprangs på 4:39. Men sedan kom en uppförsbacke av storlek stor och då hjälpte inte längre Ingmars peppande ”snart är du uppe på krönet, håll i nu!” Benen var slut, antagligen på grund av stor mängd tidigare i veckan, så vi klockades på 4:55. Sedan loggade benen ut helt och i mål stannade min klocka på 23.50. Ingen tid att skryta med, men jag klarade ”skamgränsen” på 24 minuter i alla fall. Det var ju trots allt säsongens första snabbdistans utomhus och snittpulsen på ”bara” 168 (min maxpuls är ca 190) visar att benen antagligen tog slut innan flåset gjorde det…


Testloppsbanan. Skärmdump från Garmin Connect.

Man blir bra på det man tränar – med andra ord är det snabbdistans som gäller för ett tag nu. Ett sådant pass i veckan, insprängt mitt i ett kortare långpass, fram till maran. Och så är det med det…

Petra Månström 28 mars 2011 | | kommentarer(View Comments)

Chins och dips, chins och dips…


Helena Forsén gör 32 godkända chins under Fitnessfestivalen 2010.

Nu känns det så där i magen igen. Exakt så där som när jag glatt räckte upp handen på frågan om vem på jobbet som ville blogga om sin träning inför Stockholm Marathon. Jag har en massa obruten mark framför mig – och den här gången består den av två härliga övningar som jag fruktat i hela mitt liv. Ja, ni vet redan vilka de är. Inser att jag har en massa stenhård träning framför mig, men det passar mig perfekt. Jag älskar nämligen att ta mig an halvgalna utmaningar :-) Och som en förberedelse inför ett spännande möte nästa onsdag konsumerar jag Youtubeklipp på löpande band…


Helena Forsén vinner SM i dips 2009 med 53 godkända repetitioner.

Jodå, jag har sprungit idag också. Ett kvalitetspass på löpbandet blev det, som såg ut som följer:

Uppjogg 3 km @ 6:00 min/km
Snabbdistans 5 km: 3 km @ 5:00 min/km + 1 km @ 4:48 min/km + 1 km @ 4:37 min/km
Nerjogg 2 km @ 6:00 min/km

Den sista (och snabbaste) kilometern av snabbdistansen var jobbig, men inte omöjlig. Visst är det en bit kvar till formen jag hade under Bellmanstafetten augusti 2010 (5 km på 23:12 —> 4:37 min/km), men jag SKA dit igen – och förbi. Så. Fler som sprungit på löpband idag?

Petra Månström 22 februari 2011 | | kommentarer(View Comments)

Murphys lag eller ett helt vanligt löpbandspass


Idag slapp jag köa – men istället gick strömmen efter en halvtimmes löpning. Foto: Colourbox.

”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet.”

De flesta av er som följer den här bloggen hyfsat regelbundet minns nog att jag i förra veckan fick köa rätt länge innan jag kunde påbörja mitt intervallpass på löpbandet. Idag var ett löpband ledigt när jag kom – klockrent! Klev upp på det och påbörjade uppvärmningen, tre kilometer i sexminutersfart. Sedan var det dags att gå på dagens kvalitetspass, 6 km snabbdistans i 5:00 min/km. Allt var frid och fröjd – visst var det jobbigt, men det är ju liksom en del av tjusningen – fötterna gick som trumpinnar och jag tänkte att snart är den tuffa delen över och jag kan påbörja nerjoggen.

Tills bandet plötsligt stannade. Displayen dog. Strömmen hade gått.

Jag undrar om man ska skratta eller gråta? Min medlöpare på bandet intill övergav sin maskin och ställde sig på crosstrainern istället. Men jag vägrade lämna mitt surt förvärvade löpband. En äldre man som lyfte vikter i närheten sa att det fanns en telefon i andra änden av rummet som gick direkt till gympersonalen. Okej då, efter att ha markerat mitt band med handduk och vattenflaska gick jag mot telefonen, lyfte luren och påtalade problemet.

Inom tio minuter var felet avhjälpt. Det var en säkring som hade gått. Bandet var strax up and running, liksom jag.

Så trots missödet blev det ett rätt bra pass. Sprang klart de två kilometrarna som var kvar på snabbdistansavsnittet, varav sista kilometern progressivt och slutade på 13 km/h sista 500 m. Sedan två kilometers nedvarvning i sexminutersfart innan jag klev av och körde lite bålstabilitet samt stretching. Snittpuls 153 (81 % av max) och maxpuls 176 (94 % av max).

Fler som sprungit på löpband idag? Utan missöden kanske rentav?

Petra Månström 8 februari 2011 | | kommentarer(View Comments)

Pergite!


Dagens aha-upplevelse: mp3-hörlurarna sitter bättre (och ljudet blir bättre) om man trycker ner en leopardbuff på huvudet. Foto: Privat.

I förrgår sprang jag snabbdistans på löpband. Igår rev jag av ett lätt distanspass – och plötsligt kunde jag hålla över 20 sekunder snabbare fart per kilometer vid en viss puls. Har varit med om detta tidigare och det är ju verkligen ett bevis på att fartträning ger resultat. Har varit lite kluven till att nu under vintern mestadels köra lugna distanspass medan kompisarna har fortsatt med intervaller och snabbdistans – mycket av rädsla för att bli seg och långsam. Men coach Ingmar försäkrade att har man bara byggt tåligheten så kommer farten ”av bara farten” när man väl kör igång den tuffare träningen. Svårare att nå resultat blir det däremot om man fortsatt att köra hårt under vintern – då krävs ju en ytterligare stegring av kvalitén för att höja sig ett snäpp.

Gårdagens runda – en klassiker. Skärmdump från Garmin Connect.

Gårdagens pass i siffror:

Tid: 56:42
Distans: 9,25 km
Snittfart: 6,07 min/km
Snittpuls: 142 (76 % av max)
Maxpuls: 165 (88 % av max)

Hur gör ni – har ni fortsatt köra tuffa pass också under vintern eller vilat lite på lagrarna?

Petra Månström 28 januari 2011 | | kommentarer(View Comments)

Träningsprogrammet – ett tveeggat svärd


Deppa inte ihop om du inte lyckas följa träningsprogrammet dag för dag. Foto: Skärmdump från Marathon.se

Ett detaljerat träningsprogram kan vara ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan det kännas tryggt och bra att veta hur långt och hur snabbt man ska springa på en viss dag. Men ett sådant program kan också generera frustration och dåligt samvete om man hamnar i ett läge där man av någon anledning inte lyckas följa det. Personligen gillar jag uppstyrda program – i perioder. När det till exempel är ett par månader kvar till en mara tycker jag om att ha lite bättre struktur på schemat, men under grundträningsperioden nu i vinter räcker det gott att veta på ett ungefär hur långt man tänkt springa en vecka och vilka pass man vill få in.

Fram till och med mars kör jag varje vecka ett snabbare kvalitetspass (som gårdagens snabbdistans på löpband), ett långpass på ungefär 20 km i lugn fart samt ett gäng lätta distanspass på 8-10 km. I mars drar vi sedan upp såväl fart som mängden kvalitet per vecka. Det här är ett upplägg som passar mig bra, hjälper mig att få bort den värsta prestationsångesten och framför allt: ger träningsglädje!

Det här är något jag gärna vill poängtera för andra, att ett detaljerat träningsprogram inte alltid är rätt väg att gå för alla. Fundera på vilket upplägg som får dig att må bäst och anpassa planeringen efter det. Träning ska ge glädje – inte dåligt samvete.

Petra Månström 27 januari 2011 | | kommentarer(View Comments)
« Äldre inlägg