Högst upp från vänster: jag och Helena före start samt under själva löpningen Nedan coach Ingmar och när gruppen passerar Grönsta gärde inför sista milen. Ni känner väl igen min ryggtavla? Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild.
Två tuffa kvalitetspass, två styrkepass och ett distanspass igår. Kroppen var ganska så mör i morse när jag gjorde mig i ordning för Running Swedens testlöpning av Lidingöloppsbanans sista 22 kilometer. Planen var att ta det lugnt, sikta på 6-minutersfart och fokusera på att vänja benen vid ”backe-upp-backe-ner-backe upp” som ju är det Lidingöloppet handlar om. Om än i underbar miljö, men ändå. Åt en stadig frukost, laddade vätskebältet med Resorb och blev sedan upplockad av Ingmar och Helena för vidare färd mot Stockholm.
Självklart blev det ett pitstop vid 7-Eleven i Upplands Väsby för påfyllning av energi: kaffe och toscabulle. Härligt – med kolhydratdepåerna fyllda till brädden svängde vi sedan in på Lidingövallen och möttes av ett femtiotal taggade löpare. Coolt! Vi ställde oss i gruppen som skulle hålla en fart som inte var snabbare än 5:45 min/km och joggade sedan iväg. Som väntat kändes mina ben ganska stela och stolpiga – försökte att tänka bort det och fokuserade på löptekniken, på att ta in den vackra naturen och småprata med mina medlöpare. Det gick ganska bra, kilometrarna tickade på och jag fick ny energi. Kände mig stark.
Den där härliga mellandelen på Lidingöloppet, när det bara går upp och ner precis hela tiden, avverkades med hyfsat bra känsla men det var inte skönt för fötterna att landa på asfalten strax före Grönsta gärde. Uj uj. Stelt och jobbigt. Lyckades på något sätt ändå ligga kvar runt 5:40 min/km, men idag var det inte flåset som satte stopp utan benen. Strax innan Abborrbacken dök upp i blickfånget bestämde jag mig för att inte försöka hänga med i min klungas tempo som sakta drogs upp mot 5:30 min/km utan saktade ner lite och körde mitt eget race. Måste lyssna på kroppen, bara korkat att pressa sig att springa för snabbt.
Dagens runda – 23 kilometer på Lidingöloppets bana. Skärmdump från Garmin Connect.
Banans höjdprofil samt mitt pulsdiagram. Som ni ser fanns inte många tillfällen att hämta andan på… Skärmdump från Garmin Connect.
Minns att jag stundtals tänkte att det är en gåta hur jag kunde springa HELA Lidingöloppet i fjol på 2.43, alltså 5:25 min/km!! Men då hade jag ju inte klämt två tuffa intervallpass samma vecka, utan vilat och laddat rejält. Tänkte också att jag inte får vara så hård mot mig själv, utan vara stolt över min kropp som faktiskt pallar med att springa överhuvudtaget. Arbetade mig uppför den där eländiga Abborrbacken, gick några raska steg i mitten för att det kändes lönlöst att pumpa upp ännu mer mjölksyra i lår och vader. Nådde krönet, hasade uppför asfalten och vidare. Karins backe, den där inte fullt så branta men sjukt sega, dök upp i blickfånget. September 2010 kastade jag mig uppför den helt respektlöst, nu gick jag en ganska bra bit tills mjölksyran i benen släppt lite. Joggade på och struntade i att titta på Garmin.
Dessert som inte går av för hackor – Åttiotalsdröm på Piren, består av underbart krämig lakritsglass och hallonglass. Foto: Petra Månström.
Lyckades springa vilse i min ensamhet och var glad över att träffa på Rebecca som var kökvinna i 5:45-gruppen. Vi sprang sista biten tillsammans och då hade mina ben loggat ut. Det var skönt att få stanna, klämma en Gainomax, stretcha ut benen lite lätt och sedan åka iväg till närmaste bensinmack där vi laddade med glass, Coca-Cola, vatten och godis att ha under färden hem till mig på Kungsholmen. Snabb dusch och sedan avnjöt vi en helt grymt skön after run med god mat och dryck på favvohaket Piren, som jag har förmånen att ha runt husknuten. I like!! Kan en löpardag bli bättre? Tack alla som var med för en fantastisk dag!
Fler som kört långpass idag?
