Undertecknad spurtar järnet sista biten in i mål på Göteborgsvarvet i lördags. Foto: Fredrik Stattin (skärmdump från videoklipp).
Vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Jag är fortfarande chockad över det som hände i Göteborg igår – hade aldrig kunnat tro att jag också skulle persa på halvmaran bara några dagar efter Milspåret. Eller som coach Ingmar skrev i ett sms till mig strax efter målgång:
”Men…fantastiskt. Det hade jag aldrig kunnat gissa mig till. Du är i bra form och då blir allt bra. Stort grattis!”
Men att jag återhämtade mig så snabbt efter Milspåret var ett tecken på att något var på gång. Kroppen har känts så lätt och stark de senaste dagarna så jag började leka med tanken att jag kanske skulle kunna prestera lite bättre på Göteborgsvarvet än ”bara” jogga runt i 5:30-fart som var planen från början. Bollade mina tankar med coach Ingmar, Ellinor och Anders Szalkai. Bland andra. De gav lite olika synpunkter så jag försökte väga in dem i det som blev mitt slutgiltiga beslut där på startlinjen: ”Det vore rentav korkat att inte gå för pers nu när kroppen känns så stark. Jag går ut i en fart under 5 min/km och ser hur långt det håller.”
Var det kanske kompressionsstrumporna och kompressionstightsen som bidrog till gårdagens fina lopp? Inte omöjligt, för de här prylarna i kombination med mina nya tävlingsskor bjöd på en nästan övernaturlig löpkänsla. Foto: Petra Månström.
Minuterna före start tryckte jag i mig ”Runes energikaka” (inte dum alls, smakar mysigt hemgjord) och drack lite sportdryck. Sedan inväntade jag startskottet med en oerhört taktfast trancelåt i öronen (den som jag skulle köra på repeat under hela loppet för att kunna hålla jämn stegfrekvens – löparnördigt så det förslår, jag vet!) Vädret var som gjort för stordåd: runt 18 grader och halvklart, svag vind.
Så var vi igång och jag fick tvinga mig själv att inte dras med i medlöparnas tempo. Hade skrivit upp mellantiderna för en sluttid på 1.46 på underarmen – hade med mig Garmin enbart för tidtagningens skull och lämnade pulsbandet hemma även den här gången. Efter första kilometern tryckte jag på ”lap” och noterade att jag den gått på 4:42. Oj oj! Det var ju samma tempo som jag höll på en hel mil i onsdags. Bäst att sakta ner, tänkte jag – men det var inte det enklaste eftersom benen bara ville mosa på. Hade fått stränga förmaningar av folk som sprungit Varvet förut att jag måste hålla igen i de inledande backarna i Slottsskogen – annars skulle jag få betala dyrt för det senare. Men jag lyckades inte alls med det, istället låg jag stadigt runt 4:50-4:55 och där verkade kroppen vilja befinna sig. Så det var bara att acceptera, jag var ju knappt andfådd.
Skulle gärna vilja komma med detaljerade beskrivningar om hur jag kände i olika faser av loppet, men det är så svårt. För igår kändes det bara som att jag sprang i ett mjukt, härligt rus: technolåten som taktfast dunkade i öronen, stegen som var bomullslätta, publiken som log och applåderade, vädret som var så fantastiskt, medlöparna som bjöd på härlig draghjälp och kroppen som kändes superstark. Minns bara att jag tänkte att jag aldrig kommer att glömma det här loppet, det var mitt livs lopp. Det måste vara det här som är runner’s high!
Hotellfrukost timmarna före start – inte marmeladmackor och te som Haile men gott ändå. Foto: Petra Månström.
Jag plockade löpare hela tiden och minns att jag tänkte att det här aldrig får ta slut. Men med ungefär två och en halv kilometer kvar började stegen kännas tyngre. Sista biten kändes som en enda lång uppförsbacke – seg och oändlig – och jag fick verkligen kriga för att hålla farten. Den största moroten var tanken på att kanske, kanske komma under 1.45 bara jag inte tappade alltför mycket. Men det var tufft, jag grinade illa och det var ingen vacker löpning där på slutet. Slutklämmen genom Slottsskogen kändes som en Golgatavandring och när målområdet dök upp framför mig knöt jag händerna och sa åt mig själv att nu jävlar är det stenhårt in i kaklet som gäller. Ingen idé att spara på krafterna nu, bara fullt ös in i mål. Det kändes som att jag när som helst skulle snubbla på benen men på något sätt lyckades jag hålla steget uppe och fick till en riktigt fin spurt. Sista kilometern gick på 4:40 och det är jag helt enkelt sjukt nöjd med.
Att det var en grymt bra dag för löpning bekräftas också av de fantastiska resultaten i elitskiktet: Albert Matebor, Kenya vann herrklassen på nytt banrekord, 60:52. Joyce Chepkirui, också hon från Kenya, satte nytt rekord i damklassen, 69:04. Och dessutom slog Göteborgsvarvet rekord i antal deltagare: 43 541 löpare startade i årets och antalet som kom i mål var också rekordmånga; 43 026 löpare fullföljde. Det är 2 503 fler än det tidigare rekordet från 2009.
Sluttiden blev 1:43:43. Snittfart 4:55 min/km och det gav en total 651:e plats (119:e plats i min ålderskategori). Helt sanslöst kul! Och detta samma vecka som jag persade på milen. Det här blir en löparvecka att minnas! Fler som sprang Varvet igår? Hur gick det för er?
