Annons
X

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

petra_lila

Som du märker har Maratonbloggen flyttat. Du som vill följa min framfart i löparspåret (och övriga livet) har följande valmöjligheter:

Min nya ”blogg” på SvD.se:s nya plattform (påminner mer om en samling artiklar)

– För mer personliga uppdateringar om min träning med mera, välkommen att följa min nya blogg Petramanstrom.se

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Petra Månström

palten2

2013 sprang och paddlade Kristina Paltén från Turkiet hem till Sverige tillsammans med vännen Carina Borén. Foto: Carina Borén.

”Inte bara att jag har träffat en karl efter 12 år som singel, han har ju också tre barn som är 17, 15 och 9 år gamla. Jag har inga barn och är inte van vid det så det här föranleder en massa roliga och spännande situationer. Där har jag haft mycket nytta av ultralöpningen, att gå utanför komfortzonen är otäckt men jag vet att det kommer att hända en massa saker som i slutänden är positivt för mig.”

Hon har sprungit från Turkiet hem till Sverige, satt världsrekord i 12 och 48 timmar löpbandslöpning och ska i höst korsa Iran i löparskorna. Kristina Paltén har haft en omtumlande resa från introvert Pitebo till rikskänd äventyrare. Men hennes livs utmaning äger rum på hemmaplan, där hon efter flera år som singel nu har blivit sambo och fått tre bonusbarn. Jag kan utlova ett öppet, ärligt och engagerande snack om löpning, livet och allt däremellan. Lyssna direkt i spelaren nedan eller genom att följa någon av de två länkarna:

Petra Månström

helena_olmas

I fjol lyckades Helena Olmås få till ett löppass i Hyde Park med sin barndomsidol Danny Wood från New Kids on the Block. Foto: Privat.

Torsdag och dags för en ny Veckans löpare-intervju! Den här gången möter du Helena Olmås, 35, som bor på Lilla Essingen. Hon arbetar som personlig tränare och löpcoach på Master Training och i sitt eget företag Health by Helena.

Hur länge har du sprungit?

– Jag började springa när jag var runt 15-16 år, en sträcka i skogen hemma i Dalarna som var 5 kilometer. Samma runda varje gång, alltid med ett försök att slå min egen tid. Det var via löpningen jag upptäckte att jag hade en inneboende tävlingsmänniska, något jag aldrig hade upplevt tidigare. Jag hade sedan ett uppehåll på många år då jag mest tränade gruppträning och styrketräning, tills jag 2008 anmälde mig och lillebror till Stockholm Halvmarathon och sedan blev helt fast.

Vad fick dig att börja springa?

– I unga år träffade jag en kille som tränade väldigt mycket och senare även tävlade i fitness, och han tog med mig till gymmet första gången. Dock bodde jag då långt utanför stan och när jag inte hade möjlighet att träna aerobics eller styrketräning kom jag en dag på att jag skulle testa att springa. Jag var ganska bra på att springa korta sträckor under mellanstadiet när vi fick testa friidrott, och jag förlitade mig på att jag hade lite talang kvar.

Vad får du ut av din träning?

– Träningen är en förutsättning för att jag ska orka med mitt arbete som personlig tränare, men just löpningen ger mig så otroligt mycket mer! Att springa är mitt bästa sätt att rensa huvudet, min mest dyrbara egentid och den får min kropp och framför allt mitt hjärta att må fantastiskt! Löparendorfiner är min drog och jag älskar känslan som infinner sig efter ett hårt löppass, men även lugnet som uppstår efter en lugn morgonjogg.

Har du haft några svackor och hur har du hanterat dem?

– Jag har haft ett otal svackor genom åren, både i motivation och på grund av skador. Motivationssvackorna har oftast kommit efter lopp jag har tränat och laddat inför länge, framför allt de lite längre loppen som halvmaraton eller maraton. De svackorna har jag helt enkelt hanterat genom att vila från löpningen ett tag och tränat annat, och på något magiskt sätt har suget efter löpning kommit tillbaka när kroppen är redo igen.
Skadorna har minskat med åren, i takt med att jag har blivit mer och mer medveten om vikten att styrketräna för att kroppen ska orka med alla mil i löparskorna. Till en början sprang jag var och varannan dag och glömde helt bort styrketräningen, den kändes som ”slöseri med tid”. I takt med att jag utbildade mig till personlig tränare och fick mer kunskap om hur kroppen fungerar så har jag lyckligtvis insett att styrketräningen är grundläggande för att kroppen inte ska gå sönder. Jag har också sett till att ta till kompetent hjälp när jag har haft skadeproblem, och numera får ingen annan än David Felhendler på Löparakuten röra min kropp. Han känner mig väl och vet exakt hur jag fungerar.

Tränar du något annat än löpning?

– Med tanke på mitt förra svar blir det självklara svaret JA. Jag försöker få in minst två pass ren styrketräning i veckan utöver min löpträning, och dessutom har jag nu på sistone börjat ägna mer och mer tid åt rörlighetsträning, något som också är jätteviktigt för att hålla löparkroppen i trim.

Har du några framtidsdrömmar gällande din träning som du vill dela med dig av?

– Min närmaste dröm är att klara av mitt tredje Stockholm Marathon på den tid jag vill. I övrigt är min enda dröm att få vara skadefri och inte ha ont.

Ditt absolut bästa träningsminne?

– Det är tveklöst något som inträffade i maj förra året. Jag har älskat musik i hela mitt liv, och 1991 såg jag som 12-åring mitt livs största idoler New Kids On The Block i Globen. När de 2008 gjorde comeback bestämde jag och en kompis oss för att åka och se deras första reunion-spelning i Toronto i Canada, för nostalgins skull. Vi lyckades få möjlighet att träffa dem backstage, och sedan dess har vi varit runt och sett dem många gånger på olika platser i Europa och USA. I maj förra året spelade de i London och vi åkte självklart dit. Danny Wood, en av medlemmarna i gruppen, löptränar mycket och vi visste att han brukar springa i varje stad där de spelar längs turnén. Med hjälp av sociala medier, lite tur och vår svenska charm (?) lyckades vi få till ett löppass med honom! Att ensam få springa en mil i Hyde Park och prata om maratonträning, löparskador och få ge träningstips till en av mitt livs största idoler måste vara det bästa och mest bisarra träningsminne jag har. Och hade jag berättat det för den 12-åriga Helena hade hon nog svimmat!

Dina bästa tips till andra som vill komma igång med träning?

– Nummer ett: börja på din egen nivå, inte på någon annans. Ta hjälp av en personlig tränare eller löpcoach för att komma igång på ett bra och skonsamt sätt. De allra flesta som börjar springa går tyvärr ut alldeles för hårt och slutar snabbt på grund av skador eller för att de tycker att det är för jobbigt och tråkigt. Med rätt hjälp och smarta verktyg i början kommer det att bli både roligare och mer troligt att du fortsätter med träningen.

Pryl du inte kan vara utan under passet?

– Tveklöst min Polar V800. I min träning inför Stockholm Marathon är en ordentlig pulsklocka helt ovärderlig för att kunna ligga på rätt nivå vid varje träningspass. Dessutom är jag siffernörd och älskar att logga mina löprundor, även de lugna och kravlösa då jag inte tittar på klockan under hela passet.

Läs mer om Helena på hennes blogg.

Petra Månström

Stockholm Marathon

Stockholm Marathon 2012, en blöt, kall och regnig historia. Foto: TT.

Årets höjdpunkt för många svenska långdistansare, Stockholm Marathon, är bara två veckor bort. Men fortfarande går det att anmäla sig till loppet på arrangörens hemsida. De senaste åren har tidpunkten för marans fulltecknande infallit närmare och närmare inpå tävlingsdagen och frågan nu är om det ens kommer att bli fullt.

Men varför sviker löparna Stockholm Marathon? Kan det vara så att loppet har förlorat lite av sin tidigare så magiska aura? Har det dykt upp andra tävlingar som pockar på löparnas uppmärksamhet? Tycker folk att det är roligare att köra hinderbanelopp som Tough Viking, Toughest och liknande istället för att nöta asfalt i 42,195 kilometer? Är det kanske så att de nya loppen utmanar fler kvalitéer hos löparna (förutom kondition även smidighet, koordination, styrka, rörlighet och så vidare) och kanske därför lirar bättre med dagens träningstrender? Crossfit, HIT och liknande lockar ju många och där står inte långdistansnötandet alls i fokus. I synnerhet inte på asfalt. Tough Viking har ju till exempel en variant som är 15 kilometer lång, men fördelat på en massa hinder och dessutom till stor del på mjukt underlag. Det gör att man nästan glömmer bort hur långt man springer eftersom fokus hela tiden ligger på nästa hinder.

Sedan har vi swimrun och triathlon som ju verkligen har boomat de senaste åren. Mer överkomliga swimrunvarianter som även passar nybörjare dyker upp titt som tätt och på triathlonsidan blir ju Stockholm Triathlon allt populärare. Många löpare som var med om löparboomen för 4-5 år sedan har ju också hunnit bli skadade några gånger och kanske reviderat mål och träning. Jag vet mer än en maratonfantast som numera skådas på gymmet allt som oftast. Kanske har man hamnat bland skivstänger och kettlebells för att rehabilitera någon skada och sedan har man blivit fast. Jag menar, en stark och muskulös kropp är ju inte helt fel – där stjälper ju maratonträningen mer än den hjälper. Åtminstone om man är mån om sin muskelmassa.

En ytterligare anledning kan vara att folk i större utsträckning anmäler sig till lopp utomlands. Det är ju en genial semesterform: kombinera ett lopp med en vistelse på en inspirerande plats. Dessutom kanske lättare att få med en eventuell, icke-löpfrälst familj på saker som inte enbart handlar om 100 % löpning… Vad tror ni, har asfaltsmaror som Stockholm Marathon någon framtid?

Petra Månström

tommy

Tommy Enroth började springa för att lyckas bättre med hockey. Idag är han inbiten löparfantast. Foto: Privat.

Söndag och dags för ännu en veckans löpare! Den här gången möter du Tommy Enroth, 28, som bor i Stockholm med mor, far och två yngre bröder. Han arbetar som säljare på Centro Kakel & Klinker.

Hur länge har du sprungit?

– Jag har säkert sprungit mer eller mindre hela livet. Jag har alltid varit en aktiv människa som provat på många olika idrotter. Jag spelade hockey bandy och fotboll och där fick jag mycket löpträning. Inom hockeyträningen löpte vi mycket som fysträning och inom fotbollen löptes det en del också. I början var jag alltid en av de sämre i mina lag när det kom till löpning men runt 14-15 årsåldern bestämde jag mig för att bli bra på löpning då en bättre kondition skulle hjälpa mig på hockeyplan. Jag började springa varje dag och från 15-16 årsåldern var jag alltid bland de fem främsta gällande löpning och kondition i mina olika lag jag spelat i genom åren. Sen jag slutade med ishockeyn för ett par år sedan har jag fortsatt med löpning och springer så mycket som möjligt, då jag tycker det är den härligaste träningsformen.

Vad fick dig att börja springa?

– Jag satsade stenhårt på ishockey som ung och runt 13-14-årsåldern gick det lite trögt för mig på isen. Då hade jag en konversation med min tränare och jag insåg att jag behövde få upp min kondition och förmågan att orka bära min egen kropp skulle göra mig till en bättre hockeyspelare. Jag började träna stenhårt med löpningen och körde distanspass varvat med intervaller och jag fick upp min kondition vilket hjälpte mig oerhört mycket i min skridskoåkning på isen. När jag själv kände hur pass mycket bättre jag blev på isen var det lättare att motivera sig inför tunga löppass. Jag tyckte inte om löpning så mycket i början och hatade nästan att springa och hade ångest inför löpning. Men under de senaste åren har det svängt och nu älskar jag löpningen och vill kunna springa hela livet.

Vad får du ut av din träning?

– En bra kropp, haha. Sedan måste jag röra på mig och låta min kropp få någon slags fysisk ansträngning varje dag annars mår jag dåligt. Jag börjar fundera konstiga saker och blir deprimerad om jag går för länge utan träning. Jag tänker så bra när jag får röra på mig, aktivera mig och träna så jag ser det mest som att jag måste träna och röra på mig för att kunna få ut det mesta av mitt liv.

Har du haft några svackor och hur har du hanterat dem?

– Jag har haft svackor och de kommer och går hela tiden. Framför allt gäller det när jag blir skadad eller sjuk och inte kan träna. Då kan jag bli deppig och nedstämd och det beror på att jag inte får träna. Att hantera olika skador och hur man ska kunna träna runt dem är alltid det svåraste för att löpning är så lätt och något man kan göra var som helst, när som helst. Om du skadar dig måste du antingen ha ett gym, spinningcykel eller en simhall där du kan få utlopp för din aktivitet. När jag inte kan springa blir jag lite nedstämd för det känns som att jag förlorar min identitet. Jag är ju löpare och alla andra vet det. Folk frågar om jag sprungit idag eller hur långt jag sprungit. Att då tvingas svara att jag inte sprungit alls är det tuffaste för mig. Löpare är ju den jag är. Till en början när jag får en skada känner jag att jag får en svacka men när jag listat ut ett sätt att träna runt skadan och jag kan röra mig och aktivera mig brukar jag komma upp ur svackan och bli glad igen.

Tränar du något annat än löpning?

– Jag försöker kombinera min träning mellan styrketräning, spinning och simning. Jag tror att det är viktigt att man varierar sin träning och gör olika saker för att kroppen är så komplex att det finns så många olika sätt att använda sin kropp. Sen tror jag att skaderisken minskas om man varierar sin träning och inte löper varje dag året runt.

Har du några framtidsdrömmar gällande din träning som du vill dela med dig av?

– Jag ska springa lopp i framtiden. Maraton, halvmaraton och framförallt hinderbanelopp är något som jag vill satsa på. Jag har inte sprungit något lopp hittills men har några inplanerade i vår och sommar. Jag har alltid tyckt det varit kul att springa hinderbana så det är något jag vill satsa på i framtiden.

Ditt absolut bästa träningsminne?

– Jag var ju hockeyspelare fram till för ett par år sedan och i och med det har jag ju en del fantastiska träningsminnen från min hockeykarriär. När man fick komma upp och träna med j18-laget, j20-laget och sedermera A-laget var sjukt häftiga upplevelser vid den tidpunkten i mitt liv. Att som 17-åring få komma upp och känna på träning med Huddinge Hockeys A-lag var häftigt. Killar som man gått och kollat på och sett upp till i flera år. Om jag ska säga något utanför hockeyn måste jag säga alla träningspass när man kommer tillbaka efter en skada. Man känner att man är frisk och kry och bara kan springa på. Det är en väldigt härlig känsla och de tillfällena är nog mina bästa löparminnen.

Dina bästa tips till andra som vill komma igång med träning?

– Börja i små doser. Kanske ta en promenad till en början om man börjar från noll. Utöka sedan till att springa en del av promenaden och lägg in lite armhävningar, knäböj, utfall och situps. Lägg in lite kroppviktsträning för att bygga upp styrkan. Kanske klarar du fem armhävningar första gången. Fine! Kör dom fem. Sen kör du fem igen och rätt vad det är klarar du kanske sju och snart har du klarat 30 stycken. Mitt bästa tips är att ta små steg i början och köra så mycket du orkar för att efter tid känna hur du blir starkare och orkar mer. Sen ska man inte vara för hård mot sig själv. Kanske orkar man bara ett par kilometer i löpningen den första tiden men det är grymt bra i alla fall! Bara man kommer igång och aktiverar sin kropp så kommer den svara och vilja ha mer efter ett tag och då känner man hur man bara orkar mer och mer och det är den bästa känslan. Att bara vara en maskin som orkar hur mycket som helst. Grym känsla är det! Men allt handlar om att komma igång och det kommer vara tufft i början, du kommer ha träningsvärk och du kanske drar på dig någon skada, men när du kommit förbi den första kullen är det grymt härligt att vara aktiv. Alla borde prova!

Pryl du inte kan vara utan under passet?

– Jag gillar att träna till bra musik och när jag är ute och springer vill jag gärna lyssna på bra house från mina favoriter som Hardwell, Tiesto, Nicky Romero och Steve Aoki för att nämna några. Så något jag inte kan vara utan är mina hörlurar så att jag kan lyssna på dessa.

Petra Månström

Running-shorts-black

Splitshorts, ett traditionstyngt plagg för masochister. Som vissa löpare. Foto: Wikipedia.

Det fanns en tid då jag stod och tryckte i porten hemmavid och nojade över hur jag skulle våga mig ut och springa. Mer om detta och om vändpunkten i min nya krönika för magasin Spring. Välkomna att läsa!

Petra Månström

colorrun1

The Color Run i Stockholm går av stapeln den 23 maj. Foto: The Color Run.

Nyligen utlyste jag en tävling där fem personer kunde vinna två startplatser i årets färgstarkaste femkilometerslopp: The Color Run. Ni var många som ville vinna och här är de lyckliga fem – rätt svar på tävlingsfrågan var att den första upplagan av The Color Run ägde rum 2012:

  • Emma Rådahl, Uppsala
  • Åsa Zazzi, Ösmo
  • Caroline Ranefjord, Sturkö
  • Helene Vivenius, Vallentuna
  • Jenny Maaruf, Enebyberg

Stort grattis till er och ha så kul på loppet! Vi kanske ses bland färgmolnen!

Petra Månström

alf

I fjol gick en dröm i uppfyllelse för Alf då han klarade en Ironman. Foto: Privat.

Torsdag och dags för ännu en veckans löpare! Den här gången möter du Alf Berggren, som bor i Älvsjö utanför Stockholm med fru och två döttrar. Till vardags arbetar han på försäljningsavdelning.

Hur länge har du sprungit?

– Jag började springa hösten 2010 och var då helt otränad. Löpning var något väldigt främmande för mig.

Vad fick dig att börja springa?

– Det var hälsoskäl som fick igång mig. Min läkare skrev ut fysisk aktivitet på recept (FAR). Jag satte upp lappen vid skrivbordet på jobbet och glodde på den varje dag i ett år innan jag slog näven i bordet och tog tag i det. Att jag hade svårt att hänga med i döttrarnas tempo i lek och på skidsemestrar var också en bidragande orsak att jag kom igång. Ville inte att de skulle ha en trött och trist pappa.

Vad får du ut av din träning?

– Massor med ny energi, avkoppling och mer ork men även en hobby där jag har roligt med likasinnade.

Har du haft några svackor och hur har du hanterat dem?

– Jag har precis varit i en svacka och är på väg ur den nu. Överansträngde hamstrings på grund av för många långpass på kort tid i julhelgen. Fick ta hjälp av kiropraktor och köra rehab. När jag kunde börja springa igen körde jag korta, lugna pass och har nu successivt ökat på distansen. Ska bli härligt att starta igång med lite mer kvalitet och långpass igen. När jag hamnar i en svacka försöker jag verkligen intala mig att jag snart är tillbaka i träningen igen. Om det inte går att springa försöker jag att göra annat som håller mig fysiskt aktiv, som till exempel cykling i högre dos än vanligt. När jag opererade foten 2012 och inte kunde springa eller cykla kom jag på att det fungerade med att köra på crosstrainer så då införskaffade jag en sådan och använde så gott det gick tills jag kunde springa och cykla igen.

Tränar du något annat än löpning?

– Ja, efter det att jag kom igång med löpningen 2010 så bestämde jag mig för att testa att göra en halvklassiker och efter det så upptäckte jag att både cykling och simning var riktigt trevligt så det har jag fortsatt med.

Har du några framtidsdrömmar gällande din träning som du vill dela med dig av?

– Jag skulle väldigt gärna vilja testa att köra ett ultralopp. Det vore galet häftigt att kunna springa Ultravasan och uppleva den sträckan till fots. Jag hade tidigare en dröm/ett mål om att kunna genomföra en Ironman och den drömmen uppfylldes förra året.

Ditt absolut bästa träningsminne?

– Det är faktiskt från en sommarmorgon förra året när jag och min hustru sprang vår vanliga runda på 7 kilometer som vi brukar göra tillsammans. Efter den gemensamma rundan bestämde jag mig för att köra ett varv till och jag hamnade i ett tillstånd som var helt magiskt. Det var kanonväder med soluppgång, lagom temperatur, andningen och löpsteget kändes helt synkade och jag svävade fram. Ibland behöver det inte vara så märkvärdigt för att känslan ska bli magisk – det bara händer.

Dina bästa tips till andra som vill komma igång med träning?

– Försöka hitta lekfullheten och sätt upp små mål som inte är överväldigande och så snart det första målet är nått så sätt upp ett nytt realistiskt mål. Gå inte ut för hårt i början och om det blir bakslag, backa och eventuellt revidera målet men ge inte upp!

Pryl du inte kan vara utan under passet?

– Bortsett från kläder och skor så är det väldigt praktiskt med ett Flipbelt. Det är så schysst att kunna lägga lite smågrejer i bältet som till exempel telefon och nycklar och det ligger tätt på kroppen utan att skumpa runt och skramla när jag springer.

Petra Månström

puntacanaloppet3

Kämpar och kämpar. På den här bilden har jag bara några hundra meter kvar till mål i Punta Cana Half Marathon 2015. Foto: Jonas Hansen.

Jag borde ha fått två medaljer i mål efter halvmaran i Punta Cana, inser jag nu. För vi var tydligen två som sprang. En behöver bara växa till sig och komma ut först. Ja, detta är lika overkligt som läskigt. En ny dimension av livet som börjar, bara att försöka hänga med så gott det går…

Har väldigt många tankar om det här nya och okända som jag vill dela med mig av här på bloggen. För jag har insett att mitt sätt att bearbeta saker är att skriva om dem. Det här är så omvälvande att jag behövt en hel del tid att landa i mig själv och i mina tankar kring det hela.

Men jag tror på att det finns en mening med att vissa saker händer och jag tänker att vi är alla unika och har våra unika sätt att ta sig an utmaningar på. Mer om allt detta här på bloggen framöver. Nu ville jag bara berätta den här nyheten, i all enkelhet.

Ha en riktigt fin kväll!

Petra Månström

Frukt

Det pratas ju mycket om att det är så bra att äta frukt. Men hur bra är det egentligen med frukt med tanke på fruktoshalten, undrar Cecilia. Foto: Colourbox.

FRÅGA:

Hej!

Detta ständiga tjatande om att äta ”frukt och grönt”, hur bra är det egentligen? Är det verkligen bra att råda folk till att äta mer frukt då det innehåller så mycket fruktos och dessutom ofta är besprutad? Är det någon mening med att köpa om det inte är ekologiskt som dessutom kostar skjortan? Kan det inte vara en god idé att ta ett extra tillskott av vitaminer istället?

Mvh Cecilia

SVAR:

Hej!

Ojoj, det var många frågor i en! Det korta svaret är JA, det ÄR bra att äta frukt och grönt oavsett om det är ekologiskt eller inte. Och NEJ, det är inte samma sak att bara ta extra tillskott i stället.

Det finns många goda skäl till att äta en kost med ett rikligt innehåll av både frukt och grönsaker. Det finns mängder av studier som kopplar en hög konsumtion av dessa till ökad hälsa och ett ökat välmående på många olika sätt samt minskad risk för depression, olika former av cancer, hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ-2 och övervikt.

Jajamän, frukt innehåller fruktos och en kost rik på fruktos är inte att rekommendera. Den kan göra oss både feta och sjuka men då handlar det inte om att vi äter för mycket frukt utan om att vi helt enkelt äter för mycket produkter som innehåller socker (sackaros = lika delar glukos som fruktos) och produkter som innehåller ren fruktos eller fruktossirap. Detta hittar vi i livsmedel som inte borde kallas livsmedel utan skräpmat, som söta frukostflingor, fruktyoghurt, godis, kakor, sylt, läsk, glass och annat liknande. De studier som visar att fruktos är skadlig för oss är baserade på konsumtion av fruktos, inte på konsumtion av frukt. När vi äter frukt och grönsaker får vi i oss så mycket annat som är bra, som vitaminer, mineraler, antioxidanter, fibrer och en hel del vätska.

För att få i oss för mycket fruktos via frukt krävs det att vi äter galet mycket, till exempel ett kilo äpplen om dagen. Äter man så mycket äpplen dagligen har man ett annat problem, kan jag tycka. Att anse att fruktätandet är skadligt för vikten och hälsan är att sila mygg och svälja kameler. Är man rädd för fruktos, ät frukt och framför allt: ät grönsaker men strunta i skräpmaten/drycken. Torkad frukt och fruktjuicer gör det lättare att överkonsumera och bör kanske avnjutas med lite måtta om man inte är väldigt fysiskt aktiv.

Ekologiskt kontra konventionellt odlat. Det finns faktiskt inte några direkta studier som visar att ekologiskt producerade livsmedel innehåller mer näring i någon betydande mängd. Men vill man värna om miljön och dem som arbetar med odlingarna är ekologiskt ett bra val. Ekologiskt producerade livsmedel innehåller färre spår av bekämpningsmedel och kan även därför vara ett bra val. Men måste man välja ekologiskt odlade frukt och grönsaker för att det ska vara någon nytta? Nedanstående är saxat från www.slv.se:

”Genom maten får vi i oss mycket små mängder av bekämpningsmedel. Frukt och grönsaker bidrar mest till exponeringen, men även om man äter den mängd som Livsmedelsverket rekommenderar får man inte i sig så mycket rester att det innebär någon risk för hälsan på lång sikt. Det gäller också när man tittar på hur mycket vi får i oss av olika bekämpningsmedel från all mat vi äter. Till exempel skulle ett barn behöva äta tiotals kilon med äpplen varje dag för att få i sig den mängd bekämpningsmedel som kan ge negativa hälsoeffekter på lång sikt.”

Ekologiskt är bra men det viktigaste är trots allt att vi äter rikligt med frukt och grönsaker oavsett hur de är odlade. Är det då skillnad på att få i sig näringsämnena genom kosten eller via tillskott? Tillskott bör vara just tillskott och inte någon ursäkt för att äta en ensidig kost med lågt innehåll av frukt och grönsaker. Personer som äter mycket frukt och grönsaker löper lägre risk att drabbas av cancer. De har också förhöjda nivåer av ß-karoten i blodet. ß-karoten som tillskott har dock ingen skyddande effekt mot cancer, och studier har också visat att kosttillskott med ß-karoten ökar cancerrisken hos rökare. På grund av de tveksamma resultat som tillskott av antioxidanter har visat pågår just nu en studie där man försöker reda ut den frågan.

Det finns kort sagt inga som helst skäl till att omvärdera det återkommande rådet att äta rikligt med frukt och grönsaker. Nej, det gör oss varken feta eller sjuka. Avsaknaden av dem gör det dock ;-)

Referenser:

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25873578

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25867077

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25716098

http://www.pnas.org/content/early/2015/04/29/1503358112

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25875487

http://pubmed.org/pubmed/25080035

 http://pubmed.org/pubmed/23349252

 http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22944875

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/24314860

Har du också en fråga till Maratonbloggens kostexpert Carolin Helt? Mejla den till spring@svd.se!