X
Annons
X

Wall Street-bloggen

Daniel Kederstedt

Daniel Kederstedt

En global ekonomi fylld av turbulens, amerikanska politiker som hellre tjafsar än enas om budgetlösningar och kollapsade råvarupriser.

Första halvan av 2013 har bjudit på en hel del negativa inslag – däremot långt ifrån tillräckligt för att knäcka styrkan i de amerikanska börserna som rusat mot nya rekordnivåer.

Under årets första sex månader har Nasdaq Composite och S&P500 lyft med 12 procent vardera. För det sistnämnda indexet innebär det den högsta siffran sedan 1998. Det är dock 2 procentenheter under Dow Jones Industrial Average som haft sin bästa tid sedan 1999.

Bland de industrier som har gått särskilt bra under halvåret syns hälsovård och finans. Ett stort utropstecken syns också kring ett av världens mest kända bolag – Apple, minus 27 procent.

Under hösten 2012 satte it-bolagets aktie nytt rekord när den klev över 705 dollar och gav företaget ett börsvärde på över 660 miljarder dollar. Idag handlas aktien för runt 390 dollar till ett totalt värde om 370 miljarder dollar.

Förutom en tillfällig svacka i våras har inte Apple kretsat på så låga nivåer sedan i slutet av 2011 – något som resulterat i att oljebolaget Exxon Mobile återigen tagit över tronen som landets högst värderade börsbolag.

Skälen till Apples ras är flera men främst kretsar de kring att produktionsutvecklingen avstannat (på senare tid lanseras modifieringar snarare än nya produkter) och ökad konkurrens.

Så här ser förresten Apples utveckling ut i förhållande till Nasdaq Composite eller Dow Jones:

Här är de 5 bästa aktierna på Dow Jones 30:

Hewlett Packard: +73 procent

Boeing: +36 procent

American Express: + 30 procent

Microsoft: +29 procent

Walt Disney: +28 procent

De 5 sämsta aktierna på Dow Jones 30:

Alcoa: -10 procent

Caterpillar: – 8 procent

IBM: – 1 procent

Exxon: + 3,8 procent

AT&T: +5 procent

Fotnot: Med det här inlägget tar bloggen semester.

Om bloggen


Daniel Kederstedt är SvD Näringslivs korrespondent i världens ekonomiska huvudstad – New York. Med utgångspunkt från Wall Street rapporteras här om finansvärlden, börserna och det internationella näringslivet.

@kederstedt på Twitter

Daniel Kederstedt

Straffet för att över dussinet gånger ha klottrat antikapitalistiska budskap på trottoaren med en vattenlöslig krita?

13 år i fängelse.

Det är vad Jeff Olson, invånare i Kalifornien, nu hotas av. Till råga på allt har domaren, enligt San Diego Reader, förbjudit den åtalade 40-åringen att under rättegången ens hävda sin rätt att uttrycka sig fritt.

Som Jeff Olson själv sade när han lämnade domstolen igår:

– Oh my gosh. Jag kan inte förstå att det här verkligen händer.

Inte stora delar av USA heller – situationen har blivit en snackis.

Vandalism är, förstås, vandalism. Men om vi ska spetsa till det: I så fall har småflickorna på min innergård också samlat ihop tillräckligt med åtalspunkter för att slängas bakom lås och bom för all framtid.

Jeff Olson arbetade tidigare som anställd åt en amerikansk senator. Men när Occupy Wall Street exploderade sögs han omedelbart in i organisationen – här fanns en chans att nå ut med de antikapitalistiska åsikter han hade.

Den 3 oktober 2011 knåpade Jeff Olson ihop en skylt och ställde sig liksom många andra utanför ett kontor tillhörande Bank of America för att protestera.

Åtta dagar senare – under National Bank Transfer Day, där tanken var att få invånarna att tömma sina konton hos storbankerna – var han på plats igen. Den här gången fick finanshusets säkerhetspersonal upp ögonen för Jeff Olson och en argumentation uppstod – nog för att tillfälligt få honom att tystna.

Utrustad med ett paket vattenlösliga kritor tog Jeff Olson återigen mod till sig i februari 2012.

Under de kommande sex månaderna syntes han vid flera tillfällen klottra budskap som ”Stoppa storbankerna” på trottoarerna utanför finanshusen. Samtidigt fortsatte argumentation med bankens säkerhetspersonal, som i slutändan ledsnade så pass att de ringde statsåklagaren.

På övervakningskameror syns hur Jeff Olson skriver sina budskap vid 13 olika tillfällen – det är också grunden för åtalet. För det riskerar han alltså inte bara 13 år i fängelse utan har även berövats rätten att uttrycka sig fritt. Dessutom kan han få böta den summa som åklagaren hävdar att kostade att ta bort budskapen – 10 000 dollar.

Var det buteljerat lyxvatten som man använde sig av?

Daniel Kederstedt

– Aldrig någonsin kommer de amerikanska skattebetalarna igen att tas som gisslan av en bank som är ”too big to fail.”

Den 21 januari 2010 ryter Barack Obama än en gång ifrån. Ett och ett halvt år har passerat sedan Lehman Brothers föll. Presskåren i Vita Huset lyssnar noggrant till vad som ska bli grunden till Dodd-Frank.

Ett halvår senare undertecknas reformen.

Tre år senare har nästan ingenting hänt.

Efter att bland annat den amerikanska justitieminister Eric Holder tidigare förkunnat att Wall Streets största företag är för stora för att åtala stämmer nu en mängd politiker och ansvariga upp i liknande tongångar.

Tyngst ord hämtar vi från den vanligtvis anonyma Jim Wigand.

Han arbetar hos bankövervakaren Federal Deposit Insurance Corp. Varje dag går Jim Wigand till arbetet för att planera för hur en kollaps av Citigroup, Goldman Sachs eller JP Morgan Chase ska skötas så att Barack Obama får sin vilja igenom.

Hans dom till nyhetssajten Bloomberg: Ingen av de tre företagen har kunnat presentera en trovärdig plan för hur en kollaps ska kunna skötas utan att hela finanssystemet på spel.

Trion är inte de enda som misslyckats.

Enligt James Wigand har vissa banker kommit längre än andra, men de 11 största bankerna i landet enas i att de inte ens är nära att ha formulerat en tillräckligt stark plan, låter det.  Bank of America, Barclays och Deutsche Bank är tre av de finanshus som senast den 1 oktober tvingas lämna in nya förslag. Ett knippe andra banker, däribland HSBC och Wells Fargo, måste lämna in sina första utkast den 1 juli.

James Wigand är inte ensam om att peka på bräckligheten i det finansiella systemet – eller fiaskot i Barack Obamas reform Dodd-Frank om vi så hellre vill.

Donald Kohn, vice ordförande i centralbanken 2008-2009, konstaterar att ”för stora för att falla, för viktiga för att falla – det har sannerligen inte förbjudits ännu.”

Karen Shaw Petrou, verksamhetschef på konsultfirman Federal Financial Analytics, tror att någon av bankerna i slutändan kommer behöva genomgå en omstrukturering för att uppfylla kraven.

Jag är tveksam till att kraven ens någonsin kommer uppfyllas.

Utvecklingen kring Dodd-Frank är extremt trög. Och många av de lagar som har klubbats igenom i reformen är inte särskilt starka. Förenklat och hårt draget: Finansindustrins lobbyverksamheter har styckat sönder förslagen. Allt till många politikers goda minne – eller plånbok…

Om något har vi istället sett hur Wall Streets jättar har växt sig än större efter krisen.

Daniel Kederstedt

Ända sedan centralbanken började pumpa in pengar i det finansiella systemet har marknaden spekulerat om när satsningarna ska dras undan.

När den amerikanska centralbanken Federal Reserve slutligen väl flaggade för att stimulanserna nog kan vara på väg att trappas ned kom allt genast istället att handla om hur det går till.

Tvärtemot vad många, inklusive Federal Reserve självt, förväntat sig har marknaderna inte slagit in på en kontrollerad och lugn justering där räntorna kunnat hänga på i maklig takt. Istället har det blivit tal om en nervös flykt som avslöjat marknaderna som stimulansberoende och uppblåsta. Plötsligt är det som att en stor grushög har skyfflats in i handelsplatserna.

S&P500 och Nasdaq Composite är visserligen plus 10 procent sedan årsskiftet. Men sedan den 19 juni, då Federal Reserve betonade på allvar att stimulanserna snart kan vara ett minne blott, har det pekat 5 procent nedåt. För Dow Jones är motsvarande siffror plus 12 procent respektive minus 4 procent. Förändringarna ska inte enbart kopplas till centralbankens ord – där finns bland annat ett kinesiskt banksystem som satts i gungning – men att det är den drivande faktorn är uppenbart.

De stora förändringarna har dock uppenbarat sig på obligationsmarknaden. Räntan på tioårigt amerikanskt statspapper har rasat med över 10 procent sedan toppen i maj. Enligt analysbolaget TrimTabs, som New York Times har anlitat, är det främst de privata investerarna som dumpat obligationer – allt till ett värde om 48 miljarder dollar bara i juni. De stora finanshusen har, givetvis, följt efter.

Att världens största ekonomi mår bättre borde förstås ses som en positiv händelse. Men pengarna som har pumpats in i det finansiella systemet för att få fart på det ekonomiska dragloket har samtidigt gjort det enklare för investerarna att göra riskfyllda satsningar med lånade pengar. Nu vill ingen sitta med Svarte Petter.

Även om centralbankens attitydförändring inte kommer som en blixt från klar himmel, borde inte heller reaktionerna göra det.

Under våren har börsen ibland rusat utan att det funnits vettiga ekonomiska förklaringar. Och ett tecken på att marknaderna skulle slå bakut kom i maj när centralbankschefen Ben Bernanke för första gången hotade att kapa i stimulanserna. Som skrivits tidigare här förlorade de globala marknaderna då 3000 miljarder dollar i värde under de tre efterföljande veckorna, uppger Bank of America Merrill Lynch. Finanshuset drar tydliga kopplingar till Federal Reserve.

Daniel Kederstedt

Hon har beskrivits som en no-nonsense pitbull.

Och för ett ögonblick tycktes det också som att Mary Jo White, finansinspektionens nya chef, faktiskt skulle rätta till en och annan galenskap på Wall Street med sina hårda nypor.

Sedan kom nyheten att hon inte ens får röra några av Wall Streets största banker. Och efter helgen är jag än mer osäker än tidigare på hur det verkligen ligger till med Mary Jo White.

Ett av de mest märkliga fenomenen på senare år är hur finansdrakarna har anklagats för att ha begått fel och sedan betalat sig fria från samma anklagelser. Allt dessutom med förmånen att slippa erkänna att de har gjort något som helst fel. Bank of America, Citigroup, Goldman Sachs… alla är de exempel på storbanker som ingått sådana uppgörelser.

I helgens New York Times finns en något splittrad artikel som talar om att Mary Jo Whites ledarskap nu kommer att börja märkas. Tuffare tider står för dörren och möjligheten att betala sig fri ska minska. Vad som sedan händer är att Mary Jo White erkänner att allt är något av ett slag i luften.

– Det finns ingen tvekan i att jag önskar utkräva mer ansvar i ärenden där det är berättigat. Jag tror att det finns situationer där det är särskilt viktigt, och de situationerna kommer att vara vårt fokus. Men jag vill inte göra någon för stor sak av det här – lösningen att inte medge fel kommer fortfarande att vara det mest använda sättet.

Finansinspektionen har gång om vartannat försvarat sina uppgörelser med att det är för kostsamt att dra varje enskilt ärende till rätten. Men samtidigt slår det givetvis ner en kil i tanken om att alla står lika inför lagen – genom möjligheten att betala sig fria får villkoren sägas vara vitt skilda för Wall Street och Main Street. Personligen resonerar jag också likt Better Markets, som sliter för att hålla finansaktörer ansvariga efter krisen: Om inte straffen skärps och felaktigheter släpas fram i rampljuset lär inte mycket bättring ske. Snarare kan dagens lösning snarare kanske uppmuntra till brott.

Kritik har bubblat, förstås, och 2011 krävdes just bättre genomlysning. Då slog den federala domaren Jed Rakoff bakut och vägrade att ta ställning kring en uppgörelse med Citigroup. Förlikningens värde låg på 285 miljoner dollar. Men eftersom det inte hade fastslagits att Citigroup ens hade gjort något fel – hur skulle Jed Rakoff då kunna bedöma om 285 miljoner dollar ens var en rimlig summa? Att bara peka på att banken hade tjänat 160 miljoner dollar och investerarna förlorat 700 miljoner dollar i märkliga affärer var inte gott nog, lät han hälsa.

Foto: Carolyn Kaster/AP

Daniel Kederstedt

Den ekonomiska tillväxten är fortfarande bara måttlig men vi ser stora möjligheter till förbättringar. Och ett tänkbart alternativ är att en nedtrappning av stimulanserna, för 85 miljarder dollar i månaden, kommer att inledas redan innan året är över. Eventuellt är stödköpen till och med helt avslutade i mitten av 2014.

Så lät det ungefär när Ben Bernanke talade till pressen igår.

Reaktionerna lät inte vänta på sig, särskilt inte som det senare publicerades uppgifter om att tillväxten inom Kinas industri saktar in.

I USA föll visserligen bara Dow Jones och S&P500 med strax över 1 procent vardera efter centralbankens besked, men samtidigt drog de amerikanska statspappersräntorna så pass kraftigt uppåt att den tioåriga obligationsräntan landade på sin högsta nivå sedan mars 2012.

Europeiska statspappersräntor hakade på. Även om det har synts något av en återgång rör det sig ännu om lyft på över 8 punkter. Den svenska tioårsräntan har lyft från 2 till 2,15 procent.

Nytt liv blåstes också i dollarn som steg med hela 14 öre gentemot den svenska kronan. En analytiker på Citigroup var snabb med att slå fast varför: ”Investerarna är vettskrämda. Dollarn regerar.” Han noterade också att mängden valutaaffärer var större än vanligt. Även euron tappade mot dollarn, som ofta betraktas som en säker hamn i turbulenta tider.

Samtidigt sjönk guldpriset med närmare 5 procent till 1286 dollar per ounce – den lägsta noteringen sedan i september 2010. Silverpriset brakade 7,4 procent nedåt, även det till sin lägsta nivå på närmare tre år.

I stort sett samtliga stora börsindex världen över pekar också nedåt. Delvis just på grund av Ben Bernankes uttalanden. Tyska Dax 30 handlas i skrivande stund nedåt 2,3 procent. På ungefär samma nivå hittar vi stockholmsbörsen, FTSE 100 Index, Euronext 100 och spanska Ibex 35. Samtidigt rusade investerarna bort från många tillväxtländer – MSCI index pekar nedåt över 3 procent samtidigt som nedgångar syns i Asien.

De amerikanska börserna väntas följa efter när handelsportarna slår upp 15.30 svensk tid. Dessutom har det just publicerats ny statistik som visar att mängden nya arbetslösa i USA har ökat med 18 000 personer till 354 000 personer.

Då ska vi också minnas att det även kommit en blandad kompott av preliminära inköpschefsindex från Europa. Överlag var de dock så pass positiva att Commerzbank stärktes i sin bedömning om att euroområdets ekonomi kan ha börjat växa igen.

Med allt sagt: Är marknadsreaktionerna logiska?

Inte helt.

Att världens största ekonomi går bättre, och centralbanken är redo att framöver dra ner på stimulanserna, borde vara en positiv sak – USA är en enormt stor handelspartner och ett draglok för stora delar av världen.

Eller som Nordnets sparekonom Günter Mårder konstaterade i ett inlägg på Twitter: ”Svårförklarligt för den dödlige.”

Daniel Kederstedt

Under en längre tid har det gissats och spekulerats kring de amerikanska stimulansernas framtid.

När Ben Bernanke, chef på den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed), idag förväntades sätta ner foten kring dess framtid kom däremot bara vaga löften. Mer än något tycks det som att alla dörrar ska fortsätta hållas på glänt.

I det dokument som centralbankens räntegrupp publicerade stod det inte specifikt när en nedtrappning av stimulanserna skulle kunna bli aktuell, vilket är intressant. Däremot sade Ben Bernanke, precis som den 22 maj, i en efterföljande presskonferens att stödköpen faktiskt kan komma att minska redan om några månader – allt under förutsättning att det ekonomiska läget förbättras. Eventuellt dras alla stödköp tillbaka i mitten av 2014. Enligt räntegruppen växer ekonomin dock bara i måttlig takt och nedskärningarna som kommer med de statliga utgifterna håller tillbaka tillväxten.

Dagens amerikanska ekonomi är alltså inte stark nog för att klara sig på egen hand – de rekordhöga stimulanserna på 85 miljarder dollar i månaden måste fortsätta att agera kryckor. Dessutom ska styrräntan ligga fast på bottennivån till troligtvis 2015, slår räntegruppen fast. Det innebär att den har parkerat i spannet 0-0,25 procent ända sedan i slutet av 2008.

Det är lite å ena sidan från räntegruppens håll, mer å andra sidan från Ben Bernankes.

De båda binder däremot återigen stimulanserna och räntan till utvecklingen på arbetsmarknaden.

Ben Bernanke har tidigare förklarat att arbetslösheten måste ner till åtminstone 6,5 procent innan några stora förändringar bör vara att vänta. Nu flaggar han däremot för att det kanske räcker med 7 procent, men vilket knappast är någon hejdundrande siffra. Särskilt inte för USA där 70 procent av landets BNP kommer från den privata konsumtionen. Med dagens tillväxttakt kan det ta upp till fem år innan mer normala nivåer syns i arbetslösheten.

Räntegruppen spår att arbetslösheten faller till 7,2 procent i slutet av året och 6,5-6,8 procent i slutet av 2014.

Noteras ska också att inflationen ligger något under kommitténs långsiktiga mål på 2 procent, vilket bekymrar Fed.

Marknaderna reagerar intialt med lugn på dagens besked. Dow Jones och Nasdaq Composite visar svaga minussiffror. Men amerikanska statspappersräntor steg kraftigt och dollarn stärktes markant. Mer turbulens kan vara att vänta.

När Pat Adams på Choice Investment Management tidigare idag talade med USA Today sade han att marknaderna är ”screwed” den dagen då stimulanserna faktiskt dras tillbaka. En större korrektion kommer då att vara att vänta eftersom alla stimulanser har gjort att börsen tappat förankringen till näringslivets och landets hälsa.

Daniel Kederstedt

Ur askan ska vi bygga något nytt.

Så tycks det som att Bank of America resonerade när Wall Street stod i lågor 2008, löpelden spred sig till allmänheten på Main Street och hundratals miljarder skyfflades från skattebetalarna till finansvärlden för att agera brandfilt.

När Bank of Americas egen brandhärd var under kontroll (om man nu ens väntade så länge?) tycks det som att man knappt kunde vänta innan det var dags för ytterligare fuffens.

2008 lanserade Vita Huset Home Affordable Modification Program (HAMP), ämnat att hjälpa bolånetagare som kommit på obestånd att finansiera om sina lån. Det blev en misslyckad satsning där målet om att hjälpa 3-4 miljoner bolånetagare landat inte ens uppfyllts till 25 procent. Nu publicerar tv-kanalen CNBC uppgifter som delvis kanske kan förklara varför.

Inte bara ska anställda på Bank of America ha uppmanats att motverka statens hjälpinsatser utan dessutom fått bonus för det. Bolånetagare som med lagen på sin sida borde ha fått hjälp att justera sina lån nekades – antingen för att bara fördröja processen eller se till att en utmätning påbörjades.

– Vi ombads ljuga för kunderna, säger Simone Gordon, som arbetade hos banken fram till och med förra året. Våra chefer sade vid upprepade tillfällen att ju längre vi fördröjde processen, desto mer avgifter kunde Bank of America håva in.

Fusket, som framkommer i en stämning mot banken, ska ha pågått i 26 delstater.

Bank of America har tidigare fått ta emot sylvass kritik för hur de har agerat på bolånemarknaden. Bland annat har storbanken tillsammans med fyra andra aktörer betalat totalt 26 miljarder dollar i ersättning sedan de misskött sin funktion som långivare. Däribland genom att låta ärendena gå per automatik istället för att granska dem var för sig.

– Från vad jag såg ville Bank of America undvika att så många bostadsägare som möjligt kunde ta del av HAMP-programmet. Allt samtidigt som man försökte få allmänheten och staten att tro att man arbetade för att rätta sig efter HAMP, säger Theresa Terrelonge, tidigare anställd på banken.

Daniel Kederstedt

– Om vi ser att de ekonomiska förbättringarna håller i sig, och att de inte riskerar att gå till spillo, så kan centralbanken vara redo att trappa ner på sina stimulansköp under de nästa mötena.

Ungefär så lät det från centralbankschefen Ben Bernanke den 22 maj när han talade om USA:s ekonomi och hur den ska komma på fötter.

Måltavla: Världens börser.

Och reaktionen lät inte vänta på sig.

Enligt uppgifter från Bank of America Merrill Lynch har de globala börserna förlorat 3000 miljarder dollar, cirka 20 000 miljarder kronor, i värde sedan den 22 maj. Stora ras har synts i framför allt Japan, men det pekar även nedåt i USA och stora delar av Europa.

Som det ser ut i dagsläget pumpar centralbanken in 85 miljarder dollar i det finansiella systemet varje månad. Hittills har man satsat över 2000 miljarder dollar i konstgjord andning för att hjälpa landet med sin återhämtning. Satsningarna är så pass tunga att marknaden i mannaminne aldrig varit så beroende av finanspolitiska stimulanser som idag.

Så kommer centralbanken Federal Reserve göra allvar av orden och plötsligt trappa ned?

Jag håller det som väldigt tveksamt.

I slutet av förra året skedde något ganska unikt när Ben Bernanke förklarade att stimulanserna mer än något annat hängde samman med återhämtningen på arbetsmarknaden.

I dag står den officiella arbetslösheten på 7,6 procent – Bernanke vill ha ner den till minst 6,5 procent innan det blir tal om några förändringar, allra helst förstås ännu mer.

Och även om det är lätt att dras med i succétonerna som hördes i förra veckan då USA skapade 175 000 jobb i maj ska man minnas flera saker, men framför allt en.

175 000 är egentligen en ganska svag siffra och bara en spegelbild av fjolårets tillväxttakt.

Med den hastigheten kommer det att ta USA hela fem år (!) att ha fått tillbaka alla de jobb som förlorades under krisen.

Först 2018 – över tio år efter att USA klev in i recessionen – skulle arbetsmarknaden alltså vara tillbaka vid sin, så att säga, utgångspunkt.

Att USA har en stabil arbetsmarknad är A och O. Runt 70 procent av BNP hämtas från den privata konsumtionen. Och i takt med att ekonomin förbättras finns risken att arbetsmarknaden, rent på pappret, faktiskt kommer att försämras.

När arbetsmarknadsmyndigheten beräknar sina siffror inkluderas inte de som är så pass uppgivna om att finna en ny försörjning att de helt enkelt slutat leta efter jobb. När ekonomin förbättras vänder de sig däremot tillbaka jobbmarknaden, vilket innebär att trissar upp arbetslöshetssiffran. Det var just den mekanismen som stod bakom att arbetslösheten ökade från 7,5 procent i april till 7,6 procent i maj. I takt med att ekonomin förbättras behöver alltså inte arbetslöshetssiffran hänga med nedåt.

Och i dagens USA är väldigt många väldigt uppgivna – den verkliga mängden arbetslösa ligger snarare runt 14 procent.

Just nu florerar det flera teorier på Wall Street kring varför Ben Bernanke – som talar nästa vecka, vilket lär granskas in i minsta betoning – sade som han sade den 22 maj. Visserligen finns möjligheten att han slutat hålla stimulanserna kopplade till arbetsmarknaden, men mer än något tror jag att det handlar om en temperaturmätare.

Vad händer den dagen då centralbanken på allvar säger att de ska dra tillbaka sina stimulanser?

Svaret han fick var tydligt.

Daniel Kederstedt

Myndigheterna har inte ens hunnit rota färdigt i manipuleringen av liborräntan förrän nästa skandal dundrar in.

Fem mäklare som Bloomberg talat med vittnar nu om hur det dagligen fuskas med växelkurserna på valutamarknaden. Handelns värde uppgår till cirka 4 700 miljarder dollar per dag, eller 31 500 miljarder kronor, och står enligt experter i princip fri från övervakning. Marknaden är den största i världen.

Fusket ska ha pågått i minst ett årtionde och ha påverkat allt från pensionsbesparingar och sparkonton till hedgefonder och derivatprodukter.

Manipulationen ska ha varit fokuserad till växelkurserna hos den stora aktören WM/Reuters. Deras kurser används brett för att fastställa värdet på investeringar för över tusentals miljarder kronor och betraktas som en snabbare och bättre lösning än att kontakta enskilda banker.

Kurserna sätts varje timme för 160 valutor och varje halvtimme för 21 valutor, däribland det brittiska pundet, den amerikanska dollarn och det sydafrikanska randet. Priset sätts genom faktiska affärer – inte genom uppskattningar som med liborräntan.

I artikeln förklarar en handlare på en bank hur manipulationen kan gå till:

En halvtimme innan stängning får han en order från ett företag om att sälja 1 miljard euro för att istället handla till sig schweizisk franc. Affären ska ske vid stängning.

Genom att sälja bankens egna euro till högsta möjliga pris inom det 60 sekunder långa spann där priserna sätts, försöker han eller hon sänka kursen – allt så att banken senare kan köpa upp de euro som klienten vill bli av med. Spannet mellan vad han eller hon säljer bankens euro för och köper klientens för utgör vinsten. Rör sig växelkursen bara med 0,02 procent innebär det en vinst på 200 000 euro.

Metoden är dock riskfylld – marknaden storlek gör att den är svår att kontrollera. Men då många affärer här väger tyngre än en enskild pratar handlare ihop sig genom en chattfunktion.

– Prismekanismen är ankaret i  hela vårt ekonomiska system, konstaterar Tom Kirchmaier, lärare på universitetet London School of Economics till Bloomberg. Alla former av manipulation av den prismekanismen leder till att kapitalet snedfördelas.

Fyra banker dominerar marknaden: Deutsche Bank med 15,2 procent, Citigroup med 14,9 procent, Barclays med 10,2 procent och UBS med 10,1 procent. Tillsammans kontrollerar de alltså över 50 procent av valutamarknaden. Om det är dessa banker som handlarna som träder fram arbetar för är inte känt.

Andy Naranjo, finansprofessor i Florida, säger till Bloomberg att han är tveksam tilll att det ens skulle vara lönsamt att försöka manipulera valutamarknaden på det sätt som nämns ovan. Marknadens storlek gör att det är svårt att garantera någon vinst, hävdar han. Men kritik om manipulation av valutamarknaden har hörts tidigare, tips har lämnats in till bland annat de brittiska myndigheterna.

Övervakaren Financial Conduct Authority (FCA) uppges nu också överväga att starta en utredning. Om fusket kan bekräftas lär det ge stora svallvågor i den finansiella världen. Som jämförelse kan sägas att liborräntan styr lån och derivat till ett värde om 350 miljarder dollar – här handlar det alltså cirka 4250 miljarder dollar mer.