Finansinspektionens slag i luften

Hon har beskrivits som en no-nonsense pitbull.

Och för ett ögonblick tycktes det också som att Mary Jo White, finansinspektionens nya chef, faktiskt skulle rätta till en och annan galenskap på Wall Street med sina hårda nypor.

Sedan kom nyheten att hon inte ens får röra några av Wall Streets största banker. Och efter helgen är jag än mer osäker än tidigare på hur det verkligen ligger till med Mary Jo White.

Ett av de mest märkliga fenomenen på senare år är hur finansdrakarna har anklagats för att ha begått fel och sedan betalat sig fria från samma anklagelser. Allt dessutom med förmånen att slippa erkänna att de har gjort något som helst fel. Bank of America, Citigroup, Goldman Sachs… alla är de exempel på storbanker som ingått sådana uppgörelser.

I helgens New York Times finns en något splittrad artikel som talar om att Mary Jo Whites ledarskap nu kommer att börja märkas. Tuffare tider står för dörren och möjligheten att betala sig fri ska minska. Vad som sedan händer är att Mary Jo White erkänner att allt är något av ett slag i luften.

– Det finns ingen tvekan i att jag önskar utkräva mer ansvar i ärenden där det är berättigat. Jag tror att det finns situationer där det är särskilt viktigt, och de situationerna kommer att vara vårt fokus. Men jag vill inte göra någon för stor sak av det här – lösningen att inte medge fel kommer fortfarande att vara det mest använda sättet.

Finansinspektionen har gång om vartannat försvarat sina uppgörelser med att det är för kostsamt att dra varje enskilt ärende till rätten. Men samtidigt slår det givetvis ner en kil i tanken om att alla står lika inför lagen – genom möjligheten att betala sig fria får villkoren sägas vara vitt skilda för Wall Street och Main Street. Personligen resonerar jag också likt Better Markets, som sliter för att hålla finansaktörer ansvariga efter krisen: Om inte straffen skärps och felaktigheter släpas fram i rampljuset lär inte mycket bättring ske. Snarare kan dagens lösning snarare kanske uppmuntra till brott.

Kritik har bubblat, förstås, och 2011 krävdes just bättre genomlysning. Då slog den federala domaren Jed Rakoff bakut och vägrade att ta ställning kring en uppgörelse med Citigroup. Förlikningens värde låg på 285 miljoner dollar. Men eftersom det inte hade fastslagits att Citigroup ens hade gjort något fel – hur skulle Jed Rakoff då kunna bedöma om 285 miljoner dollar ens var en rimlig summa? Att bara peka på att banken hade tjänat 160 miljoner dollar och investerarna förlorat 700 miljoner dollar i märkliga affärer var inte gott nog, lät han hälsa.

Foto: Carolyn Kaster/AP